Försvarsberedningen, som i går lämnade sitt betänkande till regeringen, föreslår en rad nya satsningar på försvaret. Detta bland annat med anledning av det förändrade säkerhetspolitiska läget. Satsningarna är välkomna, även om jag håller med generalmajor Karlis Neretnieks om att det är för små och till stor del ligger för långt fram i tiden. Det är också välkommet att försvarsberedningen i viss mån insett behovet av en stärkt närvaro på Gotland. Även om man inte anser sig kunna utradera det historiska misstaget att lägga ner alla gotländska regementen.
Men ändå verkar det inte som att försvaret har varit försvarsberedningens allra högsta prioritet. I så fall borde man ha kunnat enas om en överenskommelse över blockgränsen. En överenskommelse med en hållbarhet som sträcker sig längre än nästa valdag.
Istället har vi en absurd situation där Socialdemokraterna föreslår ÄNNU större satsningar på försvaret än Alliansen, men partiet är inte knutet till någon uppgörelse. Och i framtiden är deras plan att gå in i någon form av regeringssamarbete med två partier, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som vill satsa ÄNNU mindre på försvaret än vad vi redan gör.
Vad händer med försvaret efter ett regimskifte? Det vet vi inte mer om i dag än i går. Vi kan hoppas på det bästa, men har anledning att befara det värsta. Försvaret är en sådan där långsiktig försäkringsfråga, som lätt får stå tillbaka för dagspolitisk bekvämlighet när säkerhetsläget för ögonblicket tycks mindre olycksbådande. Då kan det bli Vänsterpartiet och Miljöpartiet som dikterar den försvarspolitiska agendan.
Vems fel är det att det inte finns någon blocköverskridande överenskommelse? Kanske ville Socialdemokraterna skilja ut sig, för att kunna hävda att Alliansen inte satsar tillräckligt på försvaret. Men Alliansen borde i så fall naturligtvis ha "synat bluffen" och accepterat den nivån. Men det valde man att inte göra. Är det möjligen för att man faktiskt vill att det ska råda osäkerhet i försvarsfrågan och att den avgrundsdjupa rödgröna splittringen i försvarsfrågan ska fortsätta vara ett problem?