LEDARE: Irland infriar onda farhågor

Irlands kris är ännu ett exempel på att valutaunionen EMU inte fungerar, åtminstone inte för alla medlemmar.
Det varnades i förväg för vad konsekvenserna kunde bli. Irland var den keltiska tigern, mitt i ett utvecklingssprång. Tillväxten var mycket god under många år.
Med medlemskapet i valutaunionen berövades Irland många av de redskap som man kunde ha använt för att reglera boomen. Räntorna kunde inte höjas för att kyla ner konjunkturen. Och eurons värde ändrades inte för att parera utvecklingen på ön. Folk lånade och byggde som aldrig förr.

Tidigt 2008 blev det tydligt att Irlands konjunktur började vika och på den bördan lades snart en internationell finanskris. Men EMU-landet Irland hade inte verktygen för att hantera situationen. Det fanns ingen växelkurs som kunde justeras, på marknaden eller genom politiska beslut, eftersom det irländska pundet inte existerande längre.

Irlands viktigaste handelspartner är Storbritannien. Och det brittiska pundet föll mot euron. Valutakursförändringen blev den motsatta mot vad Irland hade behövt. Irländska varor blev svårare att exportera och irländarna själva åkte över gränsen till Nordirland för att handla.
Irland kunde inte heller anpassa räntepolitiken efter landets egna behov. I exempelvis Sverige kunde riksbanken sänka sina räntor för att stimulera ekonomin.
Medlemskapet i valutaunionen bidrog till att skapa Irlands överhettningsproblem, och valutaunionen förhindrade goda svar på den konjunktursvacka som kylt ekonomin så brutalt att bankerna börjat spricka.

Grekland och Irland är två sinsemellan olika exempel på de problem som valutaunionen kan bidra till att skapa. De som vill ansluta Sverige till EMU har ännu inte presterat några verkliga lösningar på dessa problem.

Ledare: Irland infriar onda farhågor