LIBERAL KOMMENTAR
På fredag kommer världen att häpna. I alla fall om Vladimir Putin får som han vill.
Än så länge är det hemligt vad OS-invigningen kommer att innehålla, men det ryktas om en överdådig show där Rysslands tusenåriga historia skildras. Det uttalade målet är att överträffa OS-invigningen i Peking 2008. Det outtalade är att hela OS ska bli Putins monument över sina år som Rysslands ledare.
Problemet är att monumentet är ett fuskbygge av potemkinkulisser. Flera av de nya arenorna är byggda av migrantarbetare, bland annat från Centralasien och Ukraina. I en rapport från organisationen Swedwatch vittnar arbetarna om usla arbetsvillkor, uteblivna löner och långa arbetsdagar. Det har även förekommit misshandel och påhittade polisanmälningar mot dem som ställt krav och arbetsgivarna har i många fall tagit ifrån migranterna deras pass. Dessutom har ryssar som tidigare bodde där den nya OS-staden växt fram, vräkts under diktatoriska former.
Det är således inte speciellt konstigt att Tsar Putin vill att fokus ska ligga på det som utspelar sig på arenan och inte på det som händer i kulisserna. För att bättra på sin image benådade han i december flera politiska fångar – ett tandlöst försök att få yttrandefriheten i landet att framstå som mindre begränsad. En dryg vecka senare, efter terrordåden i Volgograd, rämnade den tunna fasad benådningarna byggt upp, och oron för terrordåd i samband med OS ökade markant.
Trots det kan OS i Sotji, som är de första Olympiska Spelen på rysk mark sedan Sovjetunionens fall, bli en revansch efter den massiva bojkotten av Moskva-OS 1980. Just nu finns någon bojkott värd namnet inte i sikte och egentligen är det inte enskilda länder, utan Internationella Olympiska Kommittén, IOK, som bör gå i bräschen. Dagens pipande om att IOK försöker hålla isär idrott och politik är ett nytt påfund. IOK har en lång historia av politiska markeringar.
1904 fick inga färgade delta i OS. Fyra år senare förbjöd IOK all diskriminering på grund av ras, religion eller politisk åsikt. Som ett led i detta portades Sydafrika under många år på grund av apartheid och år 2000 stängdes Afghanistan av eftersom talibanregimen förbjöd kvinnor att delta. Samma sak gällde flera länder efter första och andra världskriget.
Lägg till att IOK sedan decennier tillbaka inte bara ställer krav på värdnationerna vad gäller infrastruktur och arenor, utan även kring spelens miljöpåverkan. Vidare får värdlandet inte väja bort att arrangera Paralympics; en tydlig markering för funktionshindrades rättigheter.
IOK:s och SOK:s lama mantra om att skilja på idrott och politik är således rent nonsens. Kan man ställa krav på miljö och tillgängliga arenor, kan man ställa krav på mänskliga rättigheter.