I Sverige håller vi rätten till information högt, särskilt offentlighetsprincipen – med all rätt. Medborgarnas tillgång till information om offentliga beslut är en briljant försäkring mot korruption och maktmissbruk. Därför är offentlighetsprincipen sedan
1766 inskriven i grundlagen, och en självklarhet för de flesta. Under större delen av sin existens har den inte orsakat några problem.
Sedan kom internet, och informationstillgängligheten ökade explosivt; information man tidigare krävde ut på kommunkontoret finns nu lätt tillgänglig. Kunskap om grannens inkomst, betalningsanmärkningar och förekomst i belastningsregistret är bara några klick bort. Men trots sänkta trösklar till sådan information vajar offentlighetsprincipens fana högt, och få reflekterar över varför den från början hissades.
De sänkta trösklarna leder självklart till ökad kunskap om omvärlden, men också till en krympande privat sfär. Det är ett naturligt resultat av offentlighetsprincipens möte med modern teknologi, men kanske ses det som för naturligt. Personlig integritet är nämligen precis lika viktig som transparens i det offentliga, och avvägningen mellan rätten till privatliv och rätten till information får inte göras för lättvindigt.
Tyvärr finns det även tillfällen då en sådan avvägning lyser med sin frånvaro. Medan offentlighetsprincipen är starkt förankrad i svensk lag, är skyddet för personlig integritet svagt, vilket ofta verkar tolkas som att rätten till information kommer före den till privatliv.
Detta gäller inte minst politiker och opinion, vars reaktioner på exempelvis NSA:s övervakningsskandal var förbluffande bleka.
Vad som glöms bort är att offentlighetsprincipen nedtecknades, och rätten till privatliv inte nedtecknades, då informationssystemet var mycket trögare än i dag. Efter internets inträde har en veritabel gottepåse med skvaller om grannarna blivit lika tillgänglig som det egna mailkontot. Detta leder till ett ökat behov av skydd för privatlivet, ett behov som hittills inte har tillgodosetts.
Samtidigt finns debattströmningar inom vilka en stärkt personlig integritet innebär inskränkt yttrande- och tryckfrihet. Så behöver det inte vara. Istället behövs ett slut på det slentrianmässiga undervärderandet av privatlivets betydelse. Det gäller friheten att välja vad andra vet om en, och tryggheten att slippa övervakas och misstänkliggöras. Transparensen i det offentliga är visserligen det demokratiska systemets viktigaste skyddsmekanism, men inte det enda viktiga.
Fördelarna med allt mer tillgänglig information är uppenbara, och återspeglas i allt från sociala nätverks betydelse för demokrati till lättheten med vilken vi kan ta del av nyheter och information. Men det behövs också insikter om hur privatlivet påverkas, annars kommer avvägningar att bli allt svårare att göra för varje nytt socialt medium och varje ny Lexbase. Ett ökat skydd för personlig integritet står inte i konflikt med rätten till information, utan hjälper den in i teknologins tidevarv.