Bland partifolket finns det en tendens att vifta bort opinionsmätningar med impopulära resultat, medan man gärna talar ofta och länge om positiva överraskningar.
Det är väl en åkomma som även kan anfäkta ledarskribenter, som ju också gärna vill se vissa förändringar medan de inte vill tro på andra skiftningar i väljarnas preferenser.
Men jag tycker ändå att det finns fog för att lyfta och dryfta söndagens mätning av partisympatierna från Sifo. Efter en smekmånad, där Stefan Löfven hyllats huvudsakligen på grund av att han inte är Håkan Juholt, så inkasserar han sin första verkliga opinionsmässiga motgång. Socialdemokraterna backade med 4,5 procentenheter, till 34,3 procent.
Tydligen finns det i sommar en gräns för hur långt man kan nå genom att säga så lite som möjligt. Och tydligen har Stefan Löfven nått den gränsen.
I så fall kommer det nu att krävas mer av konkret sakpolitik för att blidka väljare som faktiskt vill ha besked om vad Socialdemokraterna står för. I skrivande stund har Löfven ännu inte hållit gårdagens sommartal i Vasaparken i Stockholm. Men gårdagens pressträff inför talet övertygande inte precis. Även om utspelet om att minska företagens sjuklöneansvar skvallrar om att det är i mitten som Löfven vill utmana Alliansen.
Alliansen kan inte se Socialdemokraternas vikande siffror som en som egen framgång, då de flesta som övergett Socialdemokraterna i första hand nu definierar sig som "osäkra". Andra har gått till Vänsterpartiet. Men om allianspartierna kan fortsätta visa att de klarar av att ta ansvar för landet - samtidigt som de enas om en mer ambitiös agenda för framtiden - så visar Sifomätningen att det finns goda möjligheter till en come back som liknar den som alliansen gjorde i valrörelsen 2010.
Mona Sahlins försprång i opinionsmätningarna var faktiskt mycket, mycket större än det som de rödgröna partierna nu har. Och då, till skillnad från nu, fanns det faktiskt ett rödgrönt samarbete. Det ligger i dag i ruiner.