Många hoppas att elevernas protester och vägran att vistas i F-huset ska ge ett bra tillfälle att diskutera demokrati och inflytande på ett konkret och bra sätt.
Det håller jag med om även om priset för denna lektion är både högt och knappast ett exempel på demokrati när den är som bäst.
En anledning att F-huset kunnat leva vidare trots allvarliga brister är väl det att eleverna har kommit och gått. Vissa år har problemen kommit upp på den politiska agendan men när protesterna klingat av har alla stoppat tillbaka huvudet i sanden.
Precis som Fredrik Persson, ordförande i Wisby simsällskap, skrev i en insändare i går fungerar det inte att använda samma strategi för öns idrottshallar. Det hjälper inte att "välja bort" en investering i dessa för att prioritera skolans lokalbehov.
Både Solbergabadet och Södervärnshallen är snart i samma status som F-huset. Inte heller det obekant för alla inblandade sedan många år tillbaka.
Harald Hoffman, ordförande i Endre IF, påminde också klokt i Radio Gotland i går morse om att det inte handlar om att ställa F-huset mot "elitidrotten" på Gotland.
I dag finns ingen inomhusanläggning som idrotten förfogar över. Alla lag, från knattar till elit, samsas med (framför allt) Visbys skolor om de hallar som finns. Först klockan 17.00 har idrotten tillgång till salarna och för att alla ska få plats måste någon börja sin träning 21.30. Eller 8.00 en lördagsmorgon.
Får man en anläggning som är byggd för olika sporter och inte för skolidrott, så frigörs massor av träningstider i skolans hallar för alla andra som vill träna. Endre IF har till exempel 100 tjejer som vill börja spela innebandy. Ett intresse som snabbt kan gå över i vissa åldrar om ingen fångar upp det.
Detta är en minst lika viktig konsekvens som det absurda att gotländska elitlag kommer att tvingas spela sina hemmamatcher på fastlandet om inget görs åt standarden på matcharenorna i Visby.
Självklart väger ändå kravet på sunda skollokalerna tyngst i vågskålen.
Elever ska inte vistas i hälsofarliga lokaler, lika lite som personalen som inte kommer därifrån efter tre år utan tvingas utsätta sig för hälsoriskerna kanske ett helt yrkesliv.
Nu verkar det som att regionledningen har en plan för att lösa detta akut vilket är bra.
Åke Svensson behöver dock göra mer än att lugna den gotländska allmänheten om att det finns handlingskraft och att man inte tänker agera i panik och desperation.
Han behöver prata ihop sig med sina rödgröna vänner om hur man ska kommunicera och agera som politisk ledning.