Nobels fredspris går i år till Kailash Satyarthi och Malala Yousafzai för deras arbete för barns rättigheter.
Valet av Yousafzai har hälsats med glädje av många. Hennes modiga kamp för rätten till utbildning för flickor har varit oerhört uppmärksammad internationellt. Bland annat på grund av det brutala mordförsök hon utsattes för, då hon sköts i huvud och nacke.
Men valet har också kritiserats, av flera olika skäl.
För det första för att hon är ung (17). Ett barn ska inte behöva bära den börda som ett Nobelpris kan utgöra.
För det andra – för att hon är ung. Vid 17 års ålder har hon (förhoppningsvis) ännu inte hunnit utföra den livsgärning som ett Nobelpris ska vara belöningen för.
För det tredje anklagas den norska Nobelpriskommittén för publikfrieri som på sikt kan äventyra prisets trovärdighet och anseende.
Nja, jag är nog av en helt annan mening än kritikerna.
För det första så har Malala Yousafzai, trots sin ungdom, redan tvingats bära betydligt tyngre bördor än ett Nobelpris. Den sammanlagda bördan av hennes engagemang kan nog kännas lättare i dag än vad den gjorde i förrgår.
För det andra har hon redan en imponerande livsgärning. Och hon har varit mycket nära döden.
För det tredje så gav den norska Nobelkommittén 2009 års pris, av ytterst gåtfulla skäl, till den då relativt nyutnämnde amerikanske presidenten Barack Obama. Det var pinsamt då, tyckte nog även Obama. Och det har bara blivit mer pinsamt med tiden.
Överlevde Nobels fredspris det klavertrampet så lär det inte lida skada av att Malala Yousafzai får det. Tvärt om.