Inte bistÄnd som minskat fattigdomen
Detta Àr en ledare. PÄ hela Helagotland publiceras ledarartiklar frÄn GotlÀnningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
De största framstegen har skett i södra och östra Asien. I de afrikanska lÀnderna söder om Sahara, nÄgra av de vÀrst fattigdomsdrabbade omrÄdena, gÄr utvecklingen visserligen ocksÄ framÄt, men betydligt mera lÄngsamt. Och för att skynda pÄ utvecklingen lyfter nu FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon fram de rika lÀndernas ansvar att genom ekonomiskt bistÄnd bidra till att mÄlen uppfylls.
Bland annat Äberopas 2005 Ärs löften frÄn G8-lÀnderna att fördubbla bistÄndet till Afrika, till Är 2010. En siffra som inte alls tycks vara pÄ vÀg att uppnÄs. Och visst kan man anklaga lÀnder som pÄ givarkonferenser och toppmöten lovar runt men sedan hÄller tunt. Men frÄgan Àr om det verkligen Àr bistÄnd som Àr lösningen för vÀrldens fattigaste lÀnder. Efter decenniers erfarenhet av bistÄndsverksamhet borde vÀstvÀrlden dra nÄgon slags slutsats av att de lÀnder som fÄtt mest bistÄnd fortfarande tillhör de mest fattiga.
Nu skulle det kunna hÀvdas att de har fÄtt mest bistÄnd just eftersom de har varit i störst behov av det. Men den historiska empirin visar att sÄ inte Àr fallet. Eller Ätminstone att sÄ inte var fallet. Innan bistÄndsgivandet accelererade befann sig mÄnga afrikanska lÀnder som nu tillhör vÀrldens fattigaste inte i ett sÀmre lÀge Àn flera av de lÀnder i Sydostasien dÀr fattigdomen har minskat betydligt sedan dess.
De lÀnder som tagit emot mycket bistÄnd har snarast utvecklats sÀmre Àn de som har fÄtt mindre och bistÄndet har i vissa fall varit en del av problematiken. Dels för att pengar ibland har delats ut till och dÀrmed understött korrupta regimer. Dels för att det i sjÀlva bistÄndslogiken ligger en paradox som minskar skÀlen för regimer att motarbeta fattigdomen. NÀmligen den att bistÄndet i princip delas ut till lÀnder som har en dÄlig ekonomisk utveckling. Vilket i sin tur innebÀr att sÄ fort nÄgra strukturella förÀndringar görs för att förbÀttra denna riskerar pengarna utifrÄn att minska eller försvinna. SÄ lÀnge fattigdomen dÀremot hÄller sig pÄ samma nivÄ rullar pengarna frÄn vÀstvÀrldens dÄliga samveten in.
Det finns undantag frÄn den beskrivningen och bistÄndsgivarna har blivit bÀttre pÄ att inte ge pengar direkt till diktatorer. Men, och det Àr den viktiga poÀngen, det Àr inte Àr bistÄnd som har skapat det vÀlstÄnd som vÀxt fram i andra lÀnder. Som sydkorean vet förstÄs Ban Ki-moon att det Àr export och handel som har skapat vÀlstÄndet i hans hemland. Minskade handelshinder och slopade jordbrukssubventioner i vÀst skulle kunna ge mÄnga fattiga lÀnder möjligheter att liksom vÀrldens rika dito pÄ egen hand skapa sig ett vÀlstÄnd. Men om det Àr det mÀrkvÀrdigt tyst frÄn FN och dess företrÀdare.