Ledare: Inkomstgarantier är ett dyrt skämt

Skattebetalarna får slita hårdare än någonsin för att betala inkomstgarantierna till riksdagsledamöter. Mer än 60 miljoner kronor plockade riksdagens föredettingar ut under 2011. Det lär enligt tidningen Riksdag och departement vara mer än någonsin tidigare.

Inkomstgarantin är inte detsamma som pension. Det är en garanti som riksdagsledamöterna själva beslutat om och som ska garantera att de om väljs bort fortsätter att få 80 procent av sin riksdagslön. Med tiden minskar ersättningen, men med tanke på att ledamöterna tjänar 55 000 kronor i månaden dröjer det ett bra tag innan ersättningen är nere på normala nivåer.

Det gör att ganska många ex-politiker inte tycker det lönt att skaffa ett hederligt jobb efter att ha varit folkvalda. I stället slår de dank och cashar in vad som i praktiken måste sägas vara ett bidrag från dem som arbetar.

När det gäller viljan att ta emot bidraget får uppenbarligen den ideologiska hemvisten visst utslag.

2011 gjordes en jämförelse mellan partierna. Inte helt oväntat var Vänsterpartiet värst. Samtliga Vänsterpartister som lämnat riksdagen gick på inkomstgaranti ett år senare. Näst största skurkar var Miljöpartisterna, av vilka över 80 procent tog ut inkomstgaranti. Av Socialdemokraterna var det tre fjärdedelar.

Bland borgerliga ledamöter ser det något bättre ut. Men det är ändå anmärkningsvärt att hälften av de moderata ledamöterna inte hittat ett jobb ett år efter att de röstades ur riksdagen.

Vad handlar den här frågan egentligen om?

Ytterst få före detta riksdagsledamöter torde egentligen ha svårt att finna ett nytt arbete. Vad det verkligen handlar om är att man inte kan hitta ett arbete som låter mer lockande än att få 80 procent av den gamla lönen för att göra ingenting. Somliga kanske heller inte kan tänka sig att gå tillbaka till det gamla yrket och de tidigare arbetskamraterna.

Ersättningarna tycks inte heller ta hänsyn till andra inkomster än lön. Birger Schlaug (MP) lämnade politiken 2001. Enligt tidningen Folket får han fortfarande 10 000 kronor i månaden. Det trots att han med sin hustru driver ett framgångsrikt företag.

Här behövs en regeländring. Att vara folkvald är ett hedersuppdrag. När ens uppdrag tar slut går man tillbaka till sitt gamla yrke, eller påbörjar en ny karriär där man kan kombinera erfarenheten av storpolitiken med tidigare kunskaper.

Ett halvårs garantilön borde vara fullt tillräckligt. Kanske till och med generöst om man jämför med reglerna för vanligt folk.

Riksdagen verkar dock inte särskilt intresserad av att sänka garantin. En utredning är sjösatt och tills vidare har man anlitat en jobbcoach. Få anlitar dock coachen. Tur är kanske det, ty räkningen skulle ha gått till skattebetalarna.

Det är så vrickat att inte ens Monty Python-gänget hade kunnat hitta på det.