Den 6 november väljer USA politisk ledning för de närmaste fyra åren. Processen är öppen, konkurrensen knivskarp och utgången oviss.
Några dagar senare samlas det kinesiska kommunistpartiets 18:e kongress för att välja Kinas ledning för kanske tio år framåt. Valet är redan avgjort när kongressombuden kommer till Peking, och namnen på kandidaterna vet man med säkerhet först när de radar upp sig på scenen.
Ekonomiskt är Kina en modern framgångssaga. Hundratals miljoner kineser har lyfts ur fattigdom på bara några decennier, analfabetismen har nästan utrotats, kvinnorna har fått det bättre.
Näst största ekonomin
Kina är idag världens näst största ekonomi. Detta gottskrivs förstås kommunistpartiet och dess ledning. Men de politiska framstegen har inte hållit jämna steg med de ekonomiska. Partidiktaturen består, och med den ofriheten, övervakningen, godtycket, rättslösheten och korruptionen.
På detta område har inte mycket hänt under Hu Jintaos och Wen Jiabaos år vid makten, även om åtminstone den senare antytt viss reformvilja. Nu går båda i pension, och efterträds av sina närmaste män, Xi Jinping respektive Li Keqiang. Ett generationsskifte mer än ett politiskt skifte. Ledarskapet är numera kollektivt, och Xi blir den främste bland likar i politbyråns ständiga utskott på sju medlemmar.
Ständiga utskottet är noga avvägt för att uttrycka den enighet och stabilitet som den kinesiska ledningen vill visa upp utåt. Det utesluter inte en hård maktkamp bakom kulisserna, men ledarkollektivet i Peking sluter leden när någon försöker etablera en egen politisk plattform.
Det visar fallet med den karismatiske och populäre politikern Bo Xilai, som försökte gå sin egen väg. Först dömdes hans fru till döden (suspenderat) för mordet på en brittisk affärsman, sedan anklagades Bo Xilai själv för korruption och en rad andra brott.
Alla regimer lever farligt
Ordningen i partiet är återställd, men de kinesiska ledarna vet att alla regimer lever farligt i vår föränderliga värld. De ägnar därför mycket tid och stora resurser åt att säkra sin maktställning.
Den första och viktigaste försvarslinjen är ekonomin. Med tvåsiffrig tillväxt kan man fixa det mesta, om inte allt. Men nu sjunker tillväxten, inte mycket men tillräckligt för att göra de kinesiska ledarna nervösa.
Den andra försvarslinjen är en gigantisk och hämmande säkerhetsapparat. I längden är det naturligtvis helt ohållbart att försöka hålla ett vakande öga på 1,3 miljarder medborgare och hundratals miljoner internetanvändare. Det ska bli intressant att se hur Xi, som har en dotter på Harvard i USA, tänker tackla detta problem. Hon tycker förmodligen att övervakningen av nätet är löjlig.
Politiska reformer behövs
Det blir också intressant att se vilka slutsatser Xi drar av sina erfarenheter av Maos kulturrevolution, som drabbade hans familj hårt. En nyttig erfarenhet för en kinesisk ledare som också bör ha gjort honom immun mot diktatoriskt styre. Möjligen ser han det nuvarande kollektiva styret i Kina som en tillräcklig garanti mot excesser av det slag som begicks på Maos tid.
Kanske inser Xi & Co att det behövs politiska reformer för att säkra de ekonomiska framstegen, och att tiden är kommen att öppna upp systemet. Om inte, kan det inte uteslutas att det kinesiska folket tar saken i egna händer. Det är svårt att tänka sig att alltmer välutbildade och välinformerade kineser kommer att acceptera att Kina år 2022 styrs som det gör idag.