Somliga beskriver läget som lugnt och fredligt. Andra beskriver stämningen som spänd. Jag antar att båda versionerna kan vara korrekta.
Ojnareskogen är platsen för en djup konflikt och det finns inget utrymme, varken legalt eller praktiskt, för en kompromiss som gör alla parter nöjda. Det talas om kommunikation, och det är naturligtvis bra, det bidrar till att lätta på aggressioner och förmänskligar de inblandade parterna i varandras ögon. Men samtidigt kan ingen kommunikation i världen få motståndarna att förlika sig med ett kalkbrott. Aldrig så välmenande ord kan aldrig förena två oförenliga ståndpunkter. Det finns inget lyckligt slut att enas kring.
Så naturligtvis är läget spänt när polisen driver igenom ett domstolsbeslut som aktivisterna starkt ogillar. När man flyttar på de demonstranter som vill förhindra avverkningen och förberedelserna för brytningen. Det är oundvikligt.
Samtidigt kan det vara lugnt och fredligt om demonstranter och poliser behandlar varandra med respekt och om polisen lyckas upprätthålla de säkerhetszoner som verksamheten kräver. Om de flesta demonstranterna faktiskt hörsammar polisens instruktioner om var de kan demonstrera och var de inte får befinna sig.
Enligt gårdagens rapportering på helagotland.se så kommer polisen att rapportera fem personer för ohörsamhet mot ordningsmakten. Några fler har lyfts undan medan andra tagit sig upp i träden på platsen. Men lagbrotten har ändå varit förhållandevis få och inte våldsamma.
Det verkar, tycker jag, som om polisen gjorde en korrekt bedömning när man utgick från att det skulle bli en i huvudsak fredlig aktion. Åtminstone i skrivande stund, vid 19-tiden på tisdagskvällen.
Förstärkningen från fastlandet är tillräckligt stor för att lösa en svår och känslig uppgift, men inte så stor att den rättfärdigar det upphetsade talet om en "styrke-
demonstration".