LIBERAL KOMMENTAR
68-vänstern påbörjade kidnappningen av lärarprofessionen. Bildt-regeringen fullbordade den. Så kan tesen i Johan Wennströms nya bok ”Lärare utan frihet – När vänstern och högern kidnappade lärarprofessionen” (Samhällsförlaget) sammanfattas.
På bokens framsida syns den nyligen avlidne skådespelaren Robin Williams i en klassisk scen från 1980-talsfilmen ”Döda poeters sällskap”. Där gestaltar han den inspirerande läraren John Keating, som uppmanar eleverna att fånga dagen. Just den sortens lärare som många ser i sina önskedrömmar. Eller med idéhistorikern och skoldebattören Arne Helldéns ord: ”Den i sann mening liberale läraren, självständig, fri mot andra, fri mot sig själv”.
I Sverige är det dock snarare Ingmar Bergmans ”Hets” från 1944 som har tillåtits prägla skolpolitiken. Den sadistiske latinlektorn Caligula är en nidbild av den auktoritäre läraren som missbrukar sin makt och när den socialdemokratiska regeringen sjösatte 1969 års läroplan, som bland annat syftade till att tona ner betydelsen av kunskap och bryta ner hierarkin mellan lärare och elever, hade många sannolikt sin egen skoltids Caligula på näthinnan.
Drygt två decennier senare lanserade den borgerliga regeringen, med den dåvarande statsministern och tillika moderatledaren Carl Bildt i spetsen, New Public Management i Sveriges skolor. Plötsligt skulle allt styras, mätas, dokumenteras och kontrolleras: lärarprofessionen kidnappades ytterligare av politikerna.
Resultatet blev, enligt Johan Wennström, en skola där vänsterns kunskapsförakt från 1960-talet kombinerades med 1990-talshögerns fäbless för det mätbara, och att ytterligare ett steg togs bort från det lärarideal alla i dag säger sig stå upp för.
Även om det finns invändningar mot delar av Wennströms resonemang har han framför allt en oerhört viktig poäng. De dalande skolresultaten går varken att skylla på Jan Björklunds skola, vilket oppositionen ägnar sig åt på slentrian, eller på Socialdemokraternas ”flumskola”, som regeringen attackerar så fort tillfälle ges. Dagens situation är resultatet av många olyckliga beslut, fattade av politiker från både höger och vänster, som inte sällan har lanserats alldeles för snabbt och utan ordentliga konsekvensanalyser.
Om båda blocken erkänner sin skuld har politiker från alla partier en reell chans att gräva ner stridsyxan med hedern i behåll. Först därefter är det möjligt att arbeta fram långsiktiga gemensamma lösningar för skolan – något som skulle gagna både lärare och elever betydligt mer än dagens skyttegravskrig.
Eller, som det står i Bibeln: Den som själv är utan skuld kastar första stenen.