Ingen har fått det sämre
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det förväntade budskapet om inkomstklyftorna förs fram i årets LO-rapport om den svenska inkomstutvecklingen mellan 1991 och 2007. De rikaste har fått mest, de fattigaste minst. Dessutom låter det på LO som att de fattigaste har blivit fler. Udden i kritiken av denna "dramatiska utveckling" riktas mot den borgerliga regeringen. Sedan den tillträdde påstås alliansen föra en politik som driver på försämringar för grupper som har det svårt i samhället.
Hur rättvisande är den här bilden av skriande orättvisor? Inte ett dugg, visar det sig om man för det första läser själva rapporten och för det andra tar in det större perspektivet.
Enligt LO:s rapport har den rikaste tiondelen sett sina disponibla inkomster öka med 88 procent under hela perioden. Men den fattigaste tiondelen har också fått det bättre. Deras disponibla inkomster har ökat med 15 procent. Dessutom har arbetares disponibla inkomster ökat lika mycket som högre tjänstemäns under de senaste sex åren. Slutsats: alla har blivit rikare.
Vad som är riktigt i budskapet från LO är konstaterandet att de som är arbetslösa, sjuka eller får sjukersättning inte fått se sina inkomster öka lika mycket som de som arbetar. Själva poängen med alliansens arbetslinje är ju att det ska löna sig bättre att jobba. Så bör det vara. Vad mer är, den som är fattig definieras av LO som en person som har en inkomst som är mindre än 60 procent av medianinkomsten för alla mellan 20 och 64 år. Man kan alltså tjäna mer än tidigare och ändå plötsligt bli stämplad som fattig.
I det större perspektivet blir begränsningarna med LO:s sätt att betrakta skillnader i inkomster ännu tydligare. För vem som är fattig och vem som är rik varierar ju över tid. I en nyutkommen bok (Sjanghaja de som ligger - Sveriges mest missförstådda samhällsomdaning) skriven av Svensk Näringslivs chefekonom Stefan Fölster och Fabian Wallen visar författarna att det kan vara mer intressant att titta på fördelning av konsumtion än inkomster för att se skillnader i levnadsstandard. Deras poäng är att samtidigt som mycket av debatten har handlat om inkomstklyftor har möjligheterna att konsumera blivit allt jämnare fördelade i samhället.
Det finns höginkomsttagare som har en stor försörjningsbörda och har svårt att få ändarna att mötas. Samtidigt kan en person som i statistiken är låginkomsttagare vara student och återkomma som höginkomsttagare något år senare. Eller så kan det vara så att en person väljer att jobba mindre under något år för att ta sina besparingar till att resa till Grand Canyon. Att ett sådant frivilligt val återfinns i statistiken över inkomstklyftor och blir till ett problem visar att arbetsmarknaden och människors val är mer komplexa än i den fyrkantiga värld som LO rör sig i.