Ingen enkel resa tillbaka för socialdemokraterna
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Vägen tillbaka kan visa sig bli långt svårare och mera törnbeströdd än som många regeringsvana, men klena oppositionspolitiker och rådgivare riktigt kan och vill förstå.
Se på framgångarna
Vägen tillbaka kan visa sig bli långt tuffare än somliga riktigt är rustade för.
En tröst i sammanhanget är de goda s-valresultat, som uppnåtts i kommunvalen i Haparanda, Örnsköldsvik, Göteborg ("Göran Johansson-effekten") och ytterligare några orter.
Bristande empati och förmåga bland somliga ledande s-politiker i valrörelsen att visa att man ingalunda alltid förstår och kan leva sig in i hur vanligt folk har det och deras framtidsdrömmer.
Det är en annan delförklaring till att det aldrig riktigt ville lyfta den här gången för socialdemokraterna.
Rådgivarstaberna kring många väl tjänstemannaaktiga och lite väl konflikträdda s-statsråd uppvisade därtill också en profil- och erfarenhetsbas, som knappast förmådde minska det upplevda gapet mellan många traditionella men besvikna s-väljare och fackligt aktiva å ena sidan och den politiska eliten å andra sidan.
Den här "monokulturen" har visat sig vara en klar nackdel i 2006 års valrörelse, när man velat, men mera sällan förmått etablera någon slags fungerande dialog med vanligt folk.
Och därmed minska gapet något lite mellan vanliga gräsrötter och sympatisörer och den politiska eliten i arbetarrörelsen.
Felbedömning av jobbfrågan
Felbedömningen av sysselsättningsfrågans vikt och betydelse i 2006 års valrörelse visade sig bli särskilt förödande för valutgången för socialdemokraternas del.
Ett valmanifest som inte heller det riktigt tog frågan på det allvar som den i väljarnas ögon förtjänade bidrog också till valnederlaget.
De ledande i regeringspartiet socialdemokraterna hade - för att vända uppförsbacken i valrörelsen - vidare också ha behövt bemöda sig lite mer om att "ta i" också sådana problem som upplevs som lite obehagliga, såsom växande klassklyftor, utanförskap och, inte minst, bristen på visioner och en berättelse om framtiden.
När sedan upplevelsen bland många väljare i 2006 års valrörelse var den att det var en alltför stor trängsel kring samma mittcirkel och avsaknad av ideologiska vägvalsdiskussioner, så tyckte somliga att man lika gärna kunde pröva något nytt.
Som en "sampratad" alliansregering under den smart arbetande Fredrik Reinfeldts ledning.
När man sedan i tid inte på alla håll inom socialdemokratin heller riktigt velat eller förmått inse vikten av att vårda partiorganisationen och det vardagliga politiska samtalet - också mellan valtillfällena - så är tendenser som dessa heller inte så förvånande.
Det saknas inte arbetsuppgifter för dem som nu vill försöka göra en ärlig och hyfsat självkritisk analys av vad som gått snett för socialdemokraterna i 2006 års valrörelse.
Samt också försöka att formulera hur ett lämpligt åtgärdspaket borde kunna se ut.
Nu gäller det att inte dribbla bort det här och göra jobbet halvgjort om chansen ska finnas att komma tillbaka efter fyra i stället för kanske åtta år.
Kraftfull oppositionspolitik
Detta utöver då att ny utse en bra och välförankrad partiordförande och sannolikt också en del andra ledande personer, som är lämpliga att ingå i partiets ledande organ och rådgivarstaber.
Tiden fram till extrakongressen i mars 2007 borde användas till just detta.
Först därefter lär en kraftfull oppositionspolitik mot den nya alliansregeringen vara möjlig att formera med den styrka och uthållighet som säkerligen kommer att krävas.
Annars kan det bli åtta i stället för fyra år i den politiska kylan. Eller ännu mer.