Demonstrationerna och kravallerna på Kievs gator eskalerar för var dag. I onsdags kom uppgiften att fem personer dödats i kravallerna och hundratals skadats, såväl poliser som demonstranter.
Bilder från platsen vittnar om någonting som närmast liknar en krigszon. Brandbomber kastas mot poliserna som snabbt får hjälpas åt att släcka varandra, för att sedan skjuta tillbaka med gummikulor.
En av oppositionsledarna, Vitalij Klitkjo, som är partiledare för Ukrainska Demokratiska Alliansen för Reformer (UDAR), lovade i onsdags att om inte president Viktor Janukovytj genomför några reformer så kommer oppositionen att gå till attack.
Denna konflikt blossade för första gången upp efter att Ukrainas politiska ledning valde att avbryta arbetet mot ett handels- och samarbetsavtal med Europeiska unionen. Inte minst det hårdfört nationalistiska och snabbt växande partiet Svoboda har varit drivande i att få Ukraina att närma sig EU, vilket paradoxalt nog är tvärtemot vad deras systerpartier gör runtom i Europa. Likaså UDAR är positiva till ett samarbete med EU.
Att det finns en vilja att närma sig EU beror nog inte minst på att det är ett alternativ till den ryska överhögheten, som landet varit underkastad i många år – och på vissa sätt fortfarande är. Den korrupta apparat som byggdes upp under Sovjettiden finns i viss mån kvar och de lagar som stiftas för att inskränka möjligheten till protester för snabbt tankarna till dagens ryska politik.
Men att påstå att dessa demonstrationer endast skulle handla om EU är att göra det alltför enkelt. Enligt en undersökning gjord av GfK Ukraine i november vill 45 procent av ukrainarna se ett avtal med EU, 14 procent vill se ett handelsavtal med Ryssland och 41 procent är av uppfattningen att de inte vill se någon form av avtal över huvud taget.
Hur befolkningen ställer sig till de olika frågorna är också i hög grad beroende av var i landet man bor, vilket gör denna konflikt än mer komplex.
Vad som dock är den avgörande faktorn för att demonstranterna inte ger sig är landets korrupta politiska ledning, som gör allt för att hålla sig kvar vid makten. Så länge som statsledningen fortsätter att gynna oligarker som inte kritiserar makten och stiftar mer repressiva lagar mot den egna befolkningen lär missnöjet fortsätta.
De kravaller som pågår utgörs inte av ett gäng äventyrslystna stenkastande ungdomar, utan av vuxna som är beredda att sätta livet till. Och risken är stor att Klitkjo håller sitt löfte om att gå till attack ifall inte presidenten backar, och i skrivande stund verkar Janukovytj bry sig föga. Ju längre konflikten fortgår desto svårare kommer det bli att nå fram till en fredlig lösning. Och det är föga troligt att en flirt med EU skulle lugna protesterna i det här läget.
Det är Janukovytj som genom sin politik bär ansvaret för våldsamheterna på gatorna. Och för var människoliv som släcks lär oppositionen få det allt svårare att gräva ner stridsyxan och bege sig hemåt.