Språket är ett kraftfullt verktyg som kan förändra världen. Ja, man säger ju till och med att pennan är mäktigare är svärdet. (Men man ska inte dra slutsatsen att en penna är det bästa försvaret mot ett svärd.)
Orden är så viktiga att de i historien ofta har ansetts ha magiska krafter. Det trodde exempelvis kelterna och deras druider åkallade gudarna i sina böner, för att de därigenom skulle få kraften att bota sjukdomar eller sia om framtiden. Och läser man böckerna om Harry Potter så stiger man in i en värld har trollformler, de magiska formuleringarna, ger en möjlighet att göra nästan vad som helst.
Goda formuleringar och goda argument kan vinna politiska debatter och förändra världen. Men nuförtiden är det väl få som tror att orden i sig har den magiska kraften att på egen hand förändra verkligheten. Men det finns undantag. Exempelvis på Gotlands Folkblads ledarsida.
På lördagens ledarsida skrev Ulla Pettersson om ett resonemang som han vill ska få vidare spridning. Det socialdemokratiska kvinnoförbundets avgående ordförande Lena Sommestad har varit i Frankrike och talat vid ett forskningsinstitut. Resonemangets destillerade kärna är att vi ska "betrakta välfärden som framtidsinvesteringar i stället för som kostnader".
Syftet är naturligtvis att övertyga oss om att satsa ännu mer på den offentligfinansierade välfärden, för att det ger avkastning i form av en bättre framtid i ett bättre samhälle. Och det kan man naturligtvis tycka. Men att döpa om kostnader till investeringar, att se utläggen ur en annan synvinkel, gör det ju inte lättare att betala för det. Omdöpningen är ingen trollformel som gör floskler till guld.
Frankrike behöver inga fler argument för att öka de offentliga utgifterna. Det har man redan gjort. Den franska staten har gjort av med mycket, mycket mer pengar än vad den egentligen har råd med. Och under den socialistiska presidenten François Hollande verkar Frankrike ha bestämt sig för att fortsätta med det. Långt innan Lena Sommestad höll sitt anförande.
Gigantiska offentliga underskott finansierar inte ett bättre samhälle. De skapar elände, vilket konsekvenserna av Europas finanskris borde ha demonstrerat med icke önskvärd tydlighet.
Lena Sommestads buskap är precis vad de vill höra – de som helst inte på allvar vill ta itu med de underskott som vållat Europa så mycket smärta. Men om budskapet är förföriskt så är det också förrädiskt. Ja, direkt farligt.