LEDARE
Ända sedan skolan kommunaliserades har det då och då väckts krav på att föra tillbaka skolan helt under statens ansvar. Reformen genomfördes 1991 trots massiva protester från lärarkåren och nästan halva riksdagen röstade nej (162 för och 157 emot). Den politiska förankringen var alltså inte särskilt stor.
Det är den däremot i dag när det gäller att lösningen på skolans problem inte är att återförstatliga den.
Vid en första anblick kan man tycka att det är en logisk åtgärd för att återskapa likvärdigheten i skolan. Men när man tänker på vilka andra förändringar som samtidigt gjordes för den svenska skolan inser man att huvudmannaskapet inte är det primära.
Friskolereformen infördes 1992 med skolpeng och fristående skolor. I samma veva gjordes lärarutbildningen om, gymnasieskolans linjer blev program och de tvååriga linjerna försvann. Det infördes en ny läroplan och ett nytt målrelaterat betygssystem.
Politikerna tävlar nu mest om vems skulden är till skolans dåliga måluppfyllelse, är det regeringen som styrt sedan 2006 eller är allt en kvarleva från skolan som drevs under socialdemokratiskt styre? Det har förvisso talats om kriskommission och politisk samling kring skolans framtid men med utbildningsminister Jan Björklund i offensiv opposition i sin egen regering så synes denna samling vara långt borta.
Skolan kommer att bli en avgörande valfråga men jag tror det parti misstar sig som tror att politisk konfrontation och nya stora reformer kommer att attrahera väljarna.
Mer pengar brukar vara en annan universallösning men när fakta visar att skolan aldrig tilldelats så stora ekonomiska resurser som under samma period resultaten rasat, då inser man att inte heller detta är lösningen.
För oss som inte har direkt insyn i vad det är som gnisslar och tar kraft från undervisningen är det lätt att sätta tron till enkla lösningar som ändrat huvudmannaskap eller mer pengar. Men jag tror mer på det där med en övergripande genomlysning, tillsammans med politiker, lärare, fack och elever.
Friskolereformen anklagas ofta för skolans förfall. Jag kan förstå utgångspunkten men inte argumenten. När man hävdar att det kommer att finnas elever som aldrig kommer att kunna välja bort dåliga skolor utgår man från att dåliga skolor ska vara ett alternativ. Att skolor tvingas konkurrera om eleverna gör att de skolor som vill locka till sig elever måste ha kvalitet att erbjuda.
Visst kan en (hypotetisk) skola utan såväl ambitioner som konkurrens lita till att få sina platser tillräckligt fyllda men en sådan skola borde inte få finnas oavsett friskolereform eller inte. Och även om kommunerna är huvudmän så är det inte kommunerna som sätter mål och riktlinjer för svensk skola, dessa fastställs i riksdagen.