Hur blev Sverige rikt? Hur lämnade vi forna tiders fattigdom och misär? Några av svaren på de frågorna finner man på Svenska industriminnesföreningens förträffliga sajt (www.sim.se).
Där finner man många gamla industrimiljöer som verkligen är värda att bevara för framtiden. Somliga industrimiljöer har kunnat återanvändas i nya syften och kan närmast kallas vackra och/eller pittoreska. Men samtidigt får man också verkligen klart för sig att Sveriges industrialisering innebar omfattande och ibland förödande ingrepp i miljön. Oavsett om det gäller gruvdrift eller nedsmutsande och förgiftande industriprocesser.
Ett vanligt förekommande motargument mot olika typer av exploatering i dag är att vi måste överlämna en oförstörd värld till kommande generationer.
Det är inte irrelevant. Det är hänsyn som absolut måste tas.
Men samtidigt måste vi också inse att dagens välmående samhälle möjliggjordes genom att man utnyttjade de resurser som stod till buds. Ibland till ett högt pris i form av miljöpåverkan och permanenta förändringar i landskapet.
Som ett barn av nutiden är jag mycket tacksam över Sveriges utveckling, trots att det arvet också kommer med en miljöskuld. Liksom jag är tacksam över att vi i dag har kunskaperna och resurserna som gör att vi kan välja att inte ägna oss åt dylik rovdrift.
Men om ambitionen är att vår samtid inte ska lämna några som helst avtryck i naturen så tycker jag att det är att gå för långt. Oavsett om det rör bebyggelse eller stenbrytning så kan vi inte vara kategoriskt avvisande till all exploatering, om vi vill lämna över en bättre civilisation till nästa generation. Det handlar om att göra ansvarsfulla avvägningar någonstans i en gråskala mellan att utveckla och bevara.