In med det nya, ut med det gamla?
Foto: PONTUS LUNDAHL / SCANPIX /
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Är det ett tecken i tiden? Kanske det. Och kanske är det så i högre utsträckning för säljarna än för köparna. Det känns liksom fel att kasta saker som varken är trasiga eller utslitna.
Annars har vi blivit bättre på att köpa än att vårda. När stoppade du strumpor senast?
Även staten satsar på det nya och låter det gamla förfalla. Och då har "det gamla" ändå ett betydligt större värde än ett par strumpor. Häromdagen skrev ärkebiskop Anders Wejryd på Dagens Nyheters debattsida. Han kritiserade regeringen. Kyrkan får inte så mycket pengar som från början var utlovat, för att vårda sina kulturskatter. Ja, Wejryd menar att den politik som den sittande regeringen för, och som den gamla s-regeringen bedrev, är värre än mögel och surt regn för kyrkans kulturskatter. På tio år har Svenska kyrkan gått miste om 3,5 miljarder.
Det är inte bara kyrkan som har anledning att känna sig styvmoderligt behandlad. Det är en generell trend inom hela den offentliga förvaltningen att de styrande satsar på nya projekt istället för att vårda det som redan finns. Nya roliga projekt är mer publikfriande än att hålla det gamla i skick. Ja, det är så kul att man ibland ger nya institutioner finansiering för några år. Och när den tiden är över, vad händer då? Då är det något nytt som gäller.
Gamla kulturinstitutioner förfaller samtidigt som nya tillkommer. Forskningsanslagen till universitetens och högskolornas centrala verksamheter urholkas samtidigt som man satsar på sådant som "ligger i tiden". Kommunerna satsar på heta sektorer (som film) samtidigt som man sparar man på skolorna. Kärnverksamheten går inte först.
I förrgår såg jag ett program på Kanal 9 (Grand Designs). Programmet skildrade ett byggprojekt i norra Yorkshire i England. En gammal borg, byggd för 700 år sedan som ett skydd mot skottarna, höll på att falla samman. Ett par, en arkitekt och en designer, ville rädda ruinen och förvandla den till ett hem för sig själva och döttrarna.
Projektet höll på att knäcka paret, även om de kom i mål. Myndigheterna, som inte ansåg sig ha pengar till att rädda borgen, hade ändå resurser att sätta ständigt nya käppar i hjulen för de privatpersoner som ville göra något. Det blev ett väldigt vackert och omsorgsfullt renoverat hem till slut, men det blev nästan dubbelt så dyrt som man från början planerat.