Ska politisk framgång vinnas genom att vara tyst och passiv?
Sedan den ofattbara turbulensen runt Håkan Juholt har Socialdemokraterna minst sagt hållit en låg profil. Nye partiledaren Stefan Löfven har gett ett förtroendeingivande intryck som person och ledare men har sedan tillträdet inte gjort mycket väsen av sig.
Det har lönat sig.
Sedan Stefan Löfven tillträdde som partiledare har stödet för (S) ökat med 9,1 procentenheter, till 33,7 procent. Sedan den senaste mätningen har Moderaterna minskat ungefär lika mycket som S har ökat.
Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin tror att framgången beror på att partiet lyckats prata sakfrågor. Jag tror mer på de bedömare som säger att man återfått många av dem som lämnat enbart på grund av Juholts upprepade klavertramp.
Om de rödgröna partierna skulle ha gått till val tillsammans i dag skulle de få absolut majoritet i riksdagen, Sifos marsmätning ger dem 50,1 procent.
Alliansen får 43 procent medan Sverigedemokraterna med 5,2 procent skulle förlora sin vågmästarroll.
Men ju närmare valet vi kommer, desto mer krav kommer väljarna att ställa på konkreta alternativ till regeringens politik.
Det är som bekant lätt att vara missnöjd men svårare att visa på realistiska alternativ.
Socialdemokraterna måste ganska snart bekänna färg i några avgörande frågor: vilka de går till val med, skatterna, kärnkraften, sjukförsäkringen, arbetslöshetsersättningen.
Man beskyller regeringen för misslyckande i alla dessa frågor men när man ställs till svars för de egna lösningarna kommer inga drastiska förslag på förändringar. Man accepterar det mesta av det regeringen gjort, till och med de så förhatliga jobbskatteavdragen "som enbart gått till de rikaste" vill man behålla eftersom hushållen har anpassat sig till dem. Konstigt att man kan anpassa sig till något som man inte fått ta del av men så fungerar mycket av den socialdemokratiska retoriken.
Men även om opinionsläget nu har återgått lite mer till det normala finns det stor anledning att även efterlysa initiativ och idéer från regeringen. När Moderaterna nu tappar mark kanske man också inser att regeringsmakten är avhängig de mindre allianspartierna. Och att dessa måste ges mer plats och få ut mer av sin politik.
Konstiga kampanjer, som Moderaternas, om att man "älskar människor" är mer provocerande än inkluderande för de flesta.