Det blir allt vanligare att de stora livsmedelskedjorna använder egna varumärken - EMV. På dessa förpackningar framgår det inte vem som producerat exempelvis korven eller smöret, men livsmedelskedjorna har ju inga egna charkfabriker eller mejerier. Vad jag förstår är det lite av livsmedelshandelns avsikt med egna varumärken. Råvarorna köps in där de för tillfället är billiga, men för konsumenten är förpackningen hela tiden densamma. Förklaringen till detta handlingssätt sägs vara att priserna måste pressas.
För konsumenten är det viktigt att kunna se var produkten kommer ifrån, eftersom odlings- och produktionsmetoder, giftanvändning med mera skiljer sig mellan olika länder och tillverkare. Förhoppningsvis kommer fler konsumenter framöver att reflektera över detta och läsa på förpackningen och också ställa frågor om producent. Blir frågorna tillräckligt många blir handeln tvingad att införa producentmärkning på sina egna varumärken.
Vid direkta frågor till exempelvis Ica är det idag omöjligt att få besked om vem som tillverkat en viss vara. Nu kan det också vara så att en del tillverkare inte vill skylta med sitt varumärke på en Ica-märkt produkt som säljs till lägre pris. Med lite arbete går det ändå att utläsa tillverkaren, men det kräver både god syn och jobb vid datorn. Alla livsmedelsförpackningar är nämligen märkta med ett kontrollnummer eller EU-märkning typ "SE 81 EG".
På Livsmedelsverkets finns en förteckning av alla producenter. Där går det att utläsa att Icas smör tillverkas vid Arlas mejeri i Visby, men försäljningspriset är fyra kronor lägre per kilo än samma smör i Arlas egen förpackning.
För konsumenten är det naturligtvis bra att spara fyra kronor på smörpriset, men för producenten är det förödande. Varför det? Jo, de olika tillverkarna pressas hela tiden av livsmedelskedjorna och jag skulle tro att argumenteringen är så här: "Tillverkar ni inte produkterna till oss billigare köper vi av någon annan". När det då gäller mejeriprodukterna är det i slutändan den gotländska mjölkproducenten som drabbas genom sämre avräkningspris på mjölken. För att dra ut det ytterligare kan man konstatera att någonstans går lönsamhetsgränsen för dessa och jordbruket läggs ner, vilket betyder slutet för ett öppet odlingslandskap. Visst, lite drastiskt, men den resan har nog redan börjat genom den ständiga prispressen från livsmedelskedjorna i jakten på större vinst.
EMV-frågan är svår, kanske bra för konsumenten i ett kortare perspektiv, men förmodligen på lång sikt katastrofalt för svensk livsmedelsproduktion.