De som var så överens. De gotländska ståndpunkterna var som huggna i sten. Men det var pimpsten, som flöt i väg så snart det började storma på allvar kring färjetrafiken. När det blev mer komplicerat än att kräva allt, plus sänkta priser.
Nu är Åke Svensson besviken på Ted Ljungqvist och Ted Ljungqvist kräver en ursäkt av Åke Svensson.
Det är ingen speciellt givande debatt.
Ska man tycka att de borde kunna komma överens?
Men det kan bara ske om den ene gör våld på sin övertygelse. Eller om de skaffar sig en ny syn på vad man behöver vara överens om i ett modernt och öppet samhälle.
Ted Ljungqvist vill, i likhet med Gotlandsbolaget, ha ett andrum. Ett andrum i form av en förlängning av avtalet mellan rederiet och staten. Detta ska ge tid för ett mirakulöst teknikskifte att äga rum inom sjöfarten.
Kravet på andrum ger Åke Svensson andnöd. Han vill ha andrum från alltför tidiga krav om andrum och förlängda avtal.
Mina herrar, egentligen är ni ju överens. Ni vill båda ha andrum, om än på lite olika sätt.
Det går kanske att lösa, om ni inte vore så angelägna om att kränga på varandra var sin tvångströja.
Här är en revolutionerande tanke. Ni kanske inte måste ha samma åsikt.
Kasta tvångströjorna så ska ni se att ni får utrymme att andas båda två!
Vad tjänar enighet till, om man fruktar att den gemensamma ståndpunkten skadar saken?
Varför ska man tvinga in sig under Gotlandsupprorets banér, om man tror att Upproret slagit in på en väg som gynnar rederiet snarare än gotlänningarna?
Varför ska man följa Åke Svenssons tidsschema, om man är övertygad om att man måste agera NU för att utnyttja ett förhandlingsläge som kan sänka priserna i den befintliga trafiken?
Enighet är nog bra, så länge den bygger på verklig samsyn. Men en enighet som man försöker knyta ihop med passivaggressiva krav på ursäkter (den nyaste härskartekniken) är inte mycket värd. Mycket värt är heller inte ett debattklimat där förslag döms ut därför att de är förhandlingstaktiskt feltajmade.
Det här är ett förträffligt tillfälle att enas om att ni inte är överens. Det är ett tillstånd som vuxna människor måste lära sig att leva med. Och för att hyfsa debatten ytterligare kan Ted Ljungqvist sluta åberopa 108 000 undertecknare som aldrig har skrivit på för en förlängning av dagens avtal.