Man behöver ha tråkigt för att veta när det är roligt.
Man behöver vara ledsen för att känna igen glädjen.
Man behöver insikt om ofrihet för att uppskatta friheten.
Och man behöver ibland bli sjuk för att uppskatta sin hälsa.
Självklarheter men ändå som aha-upplevelser för oss välmående människor där ibland i-landsproblem som strömavbrott blir till "katastrofer".
Undertecknad har nu sällat sig till den växande skara som drabbas av en åkomma som är en produkt av vår vällevnad: gallsten. Det går inte att beskriva den tacksamhet man känner när anfallen går över. Glädjen grumlas dock lite av oron för när det ska komma nästa gång.
Men man får vara glad att det är en åkomma som går att ställa diagnos för och som går att behandla. Mina tankar går till dem med ständig värk som inte går att hitta orsak till och som aldrig får vila och samla kraft. Olidligt.
I alla fall så blev det ett oplanerat avbrott i jobbet och flera trådar jag hade i handen fick släppas. Bland annat ett svar till Lennart Petersson som skrev en klok och skarp replik till min ledare om restaurangmomsen. I min ledare nämnde jag både Lennart Peterssons och Håkan Juholts raljerande över reformen och att det blottlade ett synsätt att restaurangjobb (3 000 eller 10 000 beroende på vem man frågar) inte var fina nog.
Det var måhända orättvist mot just Lennart Petersson som jobbat med arbetsmarknadsfrågor under många år och vet exakt vad ett jobb, vilket som helst, betyder för människor som saknar ett.
Men det är bra att min ledare gjorde det tydligt att han inte delar denna syn. För i den kritik mot restaurangmomsen som förs fram från Socialdemokraterna verkar det annars så. 1 600 jobb i bilindustrin ska räddas till varje pris, även om det betyder att regeringen blir ägare till fabriken. 3 000 (eller 10 000...) jobb inom restaurangbranschen viftar man bort i raljerande ordalag. För mig är det inte logiskt.
Och så snacket om att reformens syfte är att miljonärerna ska kunna äta hummer och oxfilé lite billigare eftersom det bara är de allra rikaste som äter på restaurang.... (Håkan Ericsson 31/8). Logiken haltar åter så det blir rena sjögången i argumentationen.
Om man ser restaurang som lika med en finkrog så kanske man förstår ingången. Men en restaurang är också det ställe man går till för att äta dagens lunch.
Och om det blir billigare att äta på restaurang, även finkrogen, så kommer ju fler att ha råd att gå ut och äta mer än en gång om året. Statistiken som Ericsson hänvisar till har större chans att ändras med sänkt matmoms än dagens system.
Även om priserna i menyn är en eftersträvansvärd effekt så är det arbetstillfällena som är den riktiga vinsten. Och dessa jobb är minst lika mycket värda som dem inom bilindustrin.
Ett annat i-landsproblem som sysselsätter många intellektuella nu är äktenskapet. Är det i själva verket bara ett institutionaliserat fångenskap för kvinnor?
Det finns många skäl att ifrågasätta våra hårt mallade "facit" för hur relationer ska se ut men det är väl ändå fler alternativ för vad som är accepterat vi behöver, inte färre?