KRÖNIKA
För oss nördar är valrörelsen självklart en rolig och spännande tid. Politiska debatter överallt och det finns allt som oftast något att ”hugga på” som ledarskribent. Samtidigt är det en pina där hjärnan redan, ett halvår för det stora valet, håller på att implodera när den ena vill överrösta den andra och sakfrågorna försvinner bakom taktiska utspel.
Man vet på ett ungefär vilka personer som är äkta och vilka som sätter politisk propaganda före en hederlig debatt. De som via sociala medier länkar frenetiskt till alla som målar verkligheten i samma färger som de själva utan att särskilt ofta ta upp den egna paletten och förklara hur de själva ser på saker och ting. De är ganska ointressanta.
Sen finns det de som man så gott som aldrig håller med i sakfrågor men som man ändå respekterar och finner intressanta eftersom de har en egen formulerad åsikt utan att behöva ta till de färdigritade plakaten.
Därför blev jag oväntat besviken när en person som jag håller högt i veckan på Facebook hängde ut mig som en person som hen mycket väl borde veta inte är jag. Som en nidbild av det hens parti anser att man ska vara om man inte röstar rött.
Lite som den debatt som jag hoppas inte har tröttat ut er i veckan mellan mig och vänsterpartisten Lars Åkerlund. Somliga tycker att man inte ska ”tjafsa” men jag kommer aldrig att acceptera att nån som inte har en aning om vem jag är eller vad jag står för tar sig tolkningsföreträde för mina åsikter och mina värderingar.
No way José.
I veckan var jag och lyssnade på min favoritfilosof Klas Hallberg. Får ni nån gång chansen att lyssna på honom så ta den. Det går för övrigt bra att hitta smakprov på Youtube så sätt igång och googla på ”Hedra mysteriet”.
Det är totalt omöjligt att i ord referera hans teser och anekdoter men huvudbudskapet är enkelt: vi borde sluta jobba så hårt för att ha kontrollen över sånt som egentligen inte är viktigt eller effektivt. Vår inre projektledare behöver kompletteras med vår inre indian som genom ett: ”Ho-hooo!” kan påminna oss när vi biter för hårt i bettskenan. Är det verkligen en ny altan vi behöver? Håller vi egentligen inte på med all den där renoveringen för att slippa prata med varandra? För om vi pratar med varandra kanske vi upptäcker att vi inte längre har något att prata om? Och då öppnar sig plötsligt en ocean av ovisshet och förvirring.
Men också ett fält av möjligheter.
Låter det som självklarheter? Jo, precis. Men ibland, ganska ofta faktiskt, behöver vi påminnas om det vi redan vet.
Och ibland behöver man helt enkelt skratta tills man gråter. Åt oss själva och hur vi kan krångla till det.
Jag tycker också att det är fel av Maud Olofsson att vägra komma när Konstitutionsutskottet kallar. Uppmärksamheten blir ju väldigt mycket större och frågetecknen hopar sig över sånt som skulle ha kunnat klarats ut vid ett förhör.
Men utskottets ordförande, Peter Eriksson (MP), har också lite att jobba med när han säger att ”man kan inte bli minister bara för att få en hög lön”.
Knappast något som bygger förtroende för utskottets seriositet och intentioner att vara opolitiskt och opartiskt.
Trevlig helg!