Jag var 22 år när Palme sköts.
Det var under en period i mitt liv när politiken inte var särskilt viktig. Jag gillade inte Palme men hade inte heller någon större aversion mot honom.
För mig var det bara outhärdligt att vår statsminister skjutits ner på öppen gata. Hur skulle Sverige någonsin bli sig likt igen, var tankar som for runt i mångas huvuden denna natt 1986.
Palme som politiker var ju inte enbart hyllad, det fanns också många som hyste närmast hat mot honom. Själv minns jag bara hans mycket speciella röst och att man brukade trampa sig på tårna och liksom göra tåhävningar när man skulle göra parodi på honom.
Så någon saknad efter Palme i politiken kan jag inte vittna om denna minnesdag av det vedervärdiga dådet på Sveavägen.
Däremot saknar jag färgstarka politiker som inte är formade av pr-firmor. Politiker vars kanter inte är bortslipade och politiker som tillåts brinna och visa känslor. I dag är allt så slätstruket och de flesta utspel är planerade i minsta detalj för att man ska uppnå största möjliga utfall.
Man kan dra paralleller mellan Mona Sahlin och Olof Palme. Det finns ett Sahlin-hat som påminner om det kända Palme-hatet. Samtidigt är Mona Sahlin en mycket skicklig politiker, liksom Palme var. Tyvärr lyckades inte Mona Sahlin få partiets förtroende att leda Socialdemokraterna i den riktning hon ansåg var den bästa. Det framkom tydligt på hennes avskedstal där många överraskades av en helt ny energi och ett helt annat självförtroende än det hon visade i valrörelsen.
Socialdemokraterna har förlorat två företrädare genom illdåd mitt i det svenska samhället.
I dag verkar man också ha förlorat stora delar av sin identitet genom att förlorar två val efter varandra. När de gamla lösningarna inte längre är svaret har partiet haft svårt att förnya sin politik. Något de delar med flera andra partier. Skillnaden är mer hur man tacklar det minskade väljarstödet. Det tog många månader innan man slutade att beskriva väljarna som omyndiga personer som inte förstod sitt eget bästa.
Här på Gotland har man fortfarande svårt att inse att den världsbild man ännu pumpar ut med större och större desperation, inte delas av merparten av det svenska folket.
Någon ny Mona Sahlin eller Olof Palme verkar man inte hitta som kan ta över partiledarskapet. Förväntningarna på den nya partiledaren verkar också vara orimligt höga.
Att minnesdagen av mordet på Olof Palme sammanfaller med slutspurten i jakten på en ny partiledare är ännu en olycklig faktor eftersom så mycket fokus sätts på denne starke partiledare och en period då Socialdemokraterna var ett starkt parti med stabilt väljarstöd.
Det kan inte vara lätt att komma fram i skuggan av alla dessa hyllningar.