Den svenska offentlighetsprincipen har varit viktig för att Sverige blivit ett av de länder i världen där förekomsten av korruption är lägst. Den är ett viktigt inslag i den svenska demokratiska traditionen.
Det handlar inte bara om att handlingar och uppgifter ska vara tillgängliga för allmänheten, utan också ett skydd för de tjänstemän som berättar vad de vet. Förbudet för myndigheter att försöka ta reda på vem som berättat innebär också att risken för att de som berättar drabbas av repressalier minskar.
Offentlighetsprincipen och meddelarskyddet är viktiga värden i det svenska samhället. Inför den svenska anslutningen till EU fanns det farhågor om hur medlemskapet på sikt skulle gröpa ur det svenska folkets rättigheter på detta område, och Sverige istället skulle närma sig en mer kontinental syn på medborgarens insyn i den offentliga förvaltningen. Då utlovades garantier för offentlighetsprincipen och att svenska regeringar skulle värna den också framöver.
Den svenska positionen var tydlig.
I en debattartikel i Dagens Nyheter beskriver yttrandefrihetsdebattören Nils Funcke hur vi ändå har fått se en utveckling med alltfler ingrepp och undantag från principen om offentlighet och meddelarfrihet. Inte så att arvet är helt och hållet skingrat, men nog har det tunnats ut.
Vart och ett är ingreppen inte så stora, men sammantaget ger de en bild av att en allt mer ihålig princip, där myndigheter får allt större möjligheter att hålla uppgifter borta från offentlighetens ljus.
Mycket handlar om sådant som har samband med just EU-samarbetet. Det är i sig särskilt bekymmersamt. Samarbetet inom den Europeiska unionen har fått en allt större betydelse för svenska medborgares liv.
Det finns många beslut som tas inom EU-systemet som direkt påverkar människors vardag. På vissa politiska områden kan beslut inom EU ha större påverkan än vad lagstiftningen i Svenska riksdagen och svenska myndigheters myndighetsbeslut har.
Det är därför inte längre helt relevant att tala om det som sker inom EU-samarbetet som ren utrikespolitik, samtidigt som det naturligtvis inte heller är en rent svenska angelägenhet.
Det är inte bara i förhållande till EU som vi ser en negativ utveckling för offentlighetsprincipen. Delvis som en följd av debatten om personlig integritet, men också som en reaktion på att det i dag är möjligt att ge en betydligt vidare spridning än tidigare av i och för sig offentliga uppgifter, är förslag om minskad offentlighet och skärpta sekretessregler många.
Det är lätt att uppröras över enskilda fall av missbruk, svårare att argumentera med samma patos för abstrakta principer. Men det behövs.
För det är som ett sammanhållet system, med ett stark skydd för offentlighet, men också ett tydligt ansvar för det som publiceras och sprids, som vi motverkar de beteenden som inte tål offentlighetens ljus.