I hopp om en tydligare åsiktsdeklaration
Nycander ifrågasätter ideologiseringen av universiteten. Foto: Leif R Jansson / Pica Pressfoto
Foto: Leif R Jansson
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Som exempel tar han Sven-Eric Liedmans lärobok i politisk idéhistoria, som inte ens nämner framträdande liberaler som Locke och Spinoza. Och att Stockholms Universitetsbibliotek hyser tio gånger så mycket litteratur om socialism som om liberalism.
Den idéutveckling som resulterade i "den reglerade marknadsekonomin och den liberala rättsstaten" avfärdas med fientliga klichéer, av akademiker som försöker undertrycka verklig kunskap om vad Nycander ser som den mest centrala politiska tanketraditionen i västvärlden.
Och visst, den som läst en kurs i humaniora på senare år känner igen sig i bilden. Att det får konsekvenser är självklart.
Som Nycander uttryckte det på ett seminarium arrangerat av Arbetarrörelsens Tankesmedja den 21 juli, så är universitetet den största och viktigaste tankesmedjan av dem alla. Lärosäten befolkade av navelskådande marxister framstår som märkligt i ett Sverige där fler definierar sig som höger än som vänster.
Men varför blev det såhär? En anledning är förmodligen att universiteten är myndigheter direkt underställda regeringen. Mångårigt socialdemokratiskt styre har satt sina spår i vilka ämnen som premierats. Och mer fristående högskolor vore sunt.
Likväl är ingen människa fri från politiska värderingar. Vare sig vi är medvetna om det eller inte så präglas vår verklighetsbeskrivning av ideologiska utgångspunkter.
Trots, eller kanske på grund av detta, är objektiviteten upphöjd till ett ideal. Men förhoppningen att marxister ska ge en objektiv bild av liberalismen förblir utopisk. Desto bättre då med forskare och debattörer som inte hymlar med sina politiska ställningstaganden. Det är ett slags konsumentupplysning - man vet vad man får.
Få undrar till exempel vilken ideologi man får sig till livs vid en genusvetenskaplig institution. Det är då åsikter paketeras som "objektiv" forskning, som det blir det svårt att värdera vad som sägs.
Vänstervridningen av universiteten är främst ett problem för att den är outtalad. Bara då kan Liedmans version av den politiska idéhistorien tas för allmän sanning.
I det ljuset är det bra att Nycander påtalar vilka politiska vindar som blåser. Men det är liberaler, snarare än marxister, som måste bära hundhuvudet för att liberalismen inte är bättre presenterad och representerad.
Om man inte vill börja kvotera in folk vid högskolan på basis av politisk åskådning är dialog vad man får ta till för att komma till rätta med detta. Taktiken låter kanske banal, men det är så det går till i det öppna samhället.