Under rubriken "Gotlandshems ohyresgäster" skrev jag för ett par veckor sedan om det kommunala bostadsbolagets försök att göra sig av med hyresgäster som inte är skrivna i sina lägenheter.
Jag tyckte då och jag tycker nu att det inte är rimligt att ett bostadsbolag gör sig av med skötsamma hyresgäster. Och det finns ju gott om exempel på människor som behöver en lägenhet, utan att de för den skull kan eller måste skriva sig i den. Och jag avslutade med att Gotlandshem riskerar att "försura relationen med befintliga hyresgäster. Jag betvivlar att den kalkylen slutar på plus för Gotlandshem. Hyresgäster vill inte betraktas som ohyra."
I dagens GA väljer Nils Ljung en annan bild när han beskriver hur det kändes att vara mottagare av Gotlandshems påstötningar och hot.
Han säger att han kände sig som "en kriminell".
Vari består i så fall hans brott? Att han ordnat sitt liv på sådant sätt att han på ett bra sätt kan ha delad vårdnad om sin son, samtidigt som han behållit sitt gamla hem i Stånga.
Nils Ljung kallar Gotlandshems agerande för "öststatsfasoner".
Han är inte alls fel ute.
Vad annat ska man kalla det när en dominerade kommunalt ägd aktör försöker ransonera en vara, och försöker fördela den efter sin egen skeva uppfattning om vems behov som är litet eller vems som är stort. Och efter kötid.
Det är ju som om det handlade om en Trabant (östtysk bil) snarare än en lägenhet i en västlig demokrati.
Nils Ljung har inget medlemskap i Hyresgästföreningen, hyresgästens motsvarighet till Östtysklands partibok. Det är inte omöjligt att det nu ligger honom i fatet.
Det verkar som om Gotlandshem drivs av en vilja att SE UT som om man gör något åt Gotlands bostadsproblem. Man löser inga problem, däremot skapar man några nya. Däremot har man något att peka på när frågorna kommer, om vad kommunens bostadsföretag gör för att skapa lägenheter åt dem som ingen bostad har.
Man försöker driva Nils Ljung ur hans hem av bostadspolitiska skäl. Det är lika illa som det låter.