LEDARE: Hylla Bergman med kanon

Han välkomnade döden, har flera tidningar skrivit om Ingmar Bergmans bortgång. Trots det är vi många som önskar att han hade försökt vinna ytterligare tid. Men kanske var Bergman helt enkelt inte en lika skicklig schackspelare som Max von Sydow i Det sjunde inseglet, filmen om riddaren som försöker lura liemannen genom att slå honom i det ädla spelet. Att han är borta är en tragedi inte bara för filmen och teatern, utan även för Sverige, som nu har förlorat sin internationellt sett mest ansedda medborgare. Om detta vittnar bevakningen i världens tidningar och tidskrifter, radiokanaler och tevestationer. Det är inte troligt att någon annan svensks död skulle mottas med en sådan sorg. Från New York kommer den amerikanske filmregissören Woody Allens hyllning till vännen och inspiratören Bergman: "Han var den bästa regissören i min livstid." Det är ingen överdrift. Ingen samtida regissör kan mäta sig med Bergman när det gäller antalet producerade kvalitetsfilmer. Och det ställer krav på framför allt Svenska filminstitutet att bevara och förvalta hans arbete för framtiden. Det har påståtts att Bergman är ansvarig för bilden av svenskarna som ett tungsint, ångestfyllt och ensamt folk. Så är det inte. Han har inte skapat det intrycket, utan betraktat och dokumenterat dessa svenska drag. De många filmerna och pjäserna utspelar sig inte i något illusoriskt Bergmanland, utan i Sverige, såsom det faktiskt är. Den fullständiga sekulariseringen och kollektiviseringen av samhället har gjort människorna olyckliga. Och det kommer till uttryck i många av Bergmans historier, där endast det övernaturliga ger karaktärerna hopp. För den skull är det inte möjligt att sätta en ideologisk etikett på Bergman. Många skulle kanske vilja ställa honom till vänster, exempelvis eftersom han så öppet förlöjligar den borgerliga familjen. Men det är ett snävt och enkelspårigt perspektiv. Bergmans verk är mycket mer mångfacetterade än så. Och just det upphöjer honom till mästerregissörens status. Bergmans död innebär ett bra tillfälle för regeringen att ta initiativet i kulturpolitiken i allmänhet, och filmpolitiken i synnerhet. Fredrik Reinfeldt har redan talat om Bergmanfilmerna som "odödliga". Varför föreslår han inte någon sorts filmkanon, med tyngdpunkten på Bergman och andra tunga svenska regissörer? Det vore ett utmärkt sätt att låta filmerna leva vidare, efter det att de senaste dagarnas hyllningskörer för länge sedan har tystnat.
Fotnot: Med kanon avses verk som anses normerande. Nationalencyklopedin: (lat. ca´non, av grek. kana´n, ?rak stång?, ?linjal?, ?måttstock?, ?rättesnöre?, ?regel?, ?mönster?, ?tabell? m.m.)

Ledare: Hylla Bergman med kanon