Bokslutet för 2011 är nu klart och visar sig vara bättre än man kunde befara med tanke på den ekonomiska krisen och svårigheterna att hålla kostnadsramarna i de olika kommunala verksamheterna. Om inte en rikstäckande särskild avsättning till pensionsskulden varit tvunget att göra, hade det blivit plus sju miljoner kronor i bokslutet.
Inkomsterna för regionen, det vill säga skatteinkomster och det regionala skatteutjämningssystemet, har på grund av den ekonomiska krisen inte ökat med mer än 1,4 procent medan nettokostnadsökningen är på 2,2 procent. Regionens möjligheter att öka skatteinkomsterna, utan att höja skatten, är viktiga. Alla former av näringspolitik och satsningar som gör att fler arbetslösa kommer i jobb och fler flyttar till Gotland, påverkar regionens skatteinkomster. Utjämningssystemet är mycket viktigt för Gotlands ekonomi.
Det var meningen att ett nytt och för Gotland något mer gynnsamt utjämningssystem skulle börja gälla 2013. Eva Nypelius (C) och Marie Louise Wernersson (C) skrev på Gotlänningens ledarsida igår och kritiserade att finansminister Anders Borg (M) inte lagt något förslag om detta, så det kan börja gälla 2013. Det är bara att instämma i den skarpa centerkritiken av finansminister Anders Borg, som tydligen struntar i den regionala utjämningen och sitter inlåst i skattesänkningarnas återvändsgränd.
Bokslutet visar att det krävs fortsatta effektiviseringar i nämndernas verksamhet. Skolan, sjukvården, omsorgen och de tekniska verksamheterna måste rationalisera och kraftsamla på att göra rätt saker så effektivt som möjligt. En del rena nedskärningar, men mycket kan vinnas med en aktiv och offensiv personalpolitik. Ta efter Nynäshamns heltidsprojekt, som gav så många pluseffekter för brukarna, personalen och ekonomin. Minskade kostnader behöver inte innebära strypsnara på välfärden. Systematisk genomgång av kostnader och arbetsätt och engagerande av personalen i förändringsarbetet ger positiva effekter.
Bokslutet för 2011 är ett hyfsat resultat som visar ett ljus i tunneln. Men ännu många år krävs ett fortlöpande förändringsarbete med välfärdens verksamheter. Där personalpolitik måste bli ett offensivt verktyg.