Huspriserna på Gotland har gått upp med ett par procent under den senaste tremånadersperioden. Ska det hälsas som goda eller dåliga nyheter?
Stigande priser är väl ett tecken på framtidstro och ekonomisk utveckling? Men å andra sidan har det också baksidor, som att det blir svårare att faktiskt ta sig in på bostadsmarknaden för unga och andra mindre bemedlade.
För mig verkar det ibland som om den viktigaste bestämmande faktorn för huspriserna är hur mycket hushållen kan/vågar/får betala och låna. Ett bra hus i ett bra (men inte väldigt eftertraktat) läge kostar vad ett par normalinkomsttagare kan skrapa ihop. Varken mer eller mindre. Och går räntorna ner så går priserna upp.
Det finns en oro en bubbla på den svenska bostadsmarknaden. Kanske är det då. Om det finns en bubbla vet man inte förrän den har exploderat.
Men att vi under så lång tid har haft så låga räntor är definitivt en anledning att oroa sig över vad en plötslig räntehöjning skulle kunna leda till. Det är liksom rätt stor skillnad om en lånad miljon kostar 15 000 eller 75 000 om året.
En annan källa till oro är att svenskarna har relativt små förmögenheter (speciellt om man inte räknar husen), är högt belånade och har extremt långa amorteringstider.
Det vore bra om vi i Sverige liksom långsamt kunde släppa ut luften ur den här eventuella bubblan. Försiktigt, så den inte sprängs.
Jag tycker därför att det var utmärkt när bankerna tvingades ställa högre krav på kontantinsatser från köparna. Allt för att inte hushållen ska skuldsätta sig så tungt att de riskerar att inte kunna bära det. Och det vore exempelvis alls ingen dum idé att ställa krav på att bolån ska amorteras.
I fel läge kan sådana här åtgärder bidra till att dra undan mattan för en redan skakig bostadsmarknad. Men en marknad med stigande priser – den borde definitivt klara pressen från åtgärder som något kan sänka trycket på den bostadsmarknad som oroar så många.