I lördagens GA varnar byggnadsantikvarie Jörgen Renström för konsekvenserna av de nya så kallade Attefallhusen på 25 kvadratmeter som man ska kunna bygga och förse med åretruntstandard utan bygglov.
Å andra sidan är det ju som Anders Josefsson, politiskt sakkunnig hos bostadsminister Stefan Attefall, säger:
– I områden med kulturhistoriskt intresse kan kommuner välja att ha bygglov.
Det finns således ingenting som hindrar kommuner som så önskar, att skydda känsliga områden från de bygglovslösa småhusens härjningar.
Då behöver man inte se det som ett hot, när vi får det enklare att utöka vår boendeyta eller skapa utrymme för privata gäster eller hyresgäster i anslutning till våra hem. Kanske kan man till och med se det som en möjlighet för exempelvis besöksnäringen och för tillgången på små hyresbostäder.
I debatten har Attefallhusen titt som tätt framställts som på något sätt ovärdiga bostäder. Men varför skulle de vara det? 25 kvadratmeter är sju kvadratmeter större än min studentbostad de tre första terminerna i Lund. Den kändes aldrig ovärdig. Och de därpå följande tre terminerna hyrde jag ett rum på 10 kvadratmeter. 40 procent av ett Attefallhus.
Jag kan i sammanhanget inte avstå från att göra en reflektion. Är det inte egendomligt att de boendemiljöer vi tycker bäst om skapades i en tid då plan- och bygglag och tillståndprocesser var betydligt mindre omfattande än i dag? Medan de boendemiljöer vi tycker minst om har skapats när myndigheternas ambitioner att reglera och skydda gemensamma intressen har varit som störst.