Vi har ett problem. Alldeles för många ungdomar står utanför arbetsmarknaden.
Trots att Sverige ligger relativt bra till jämfört med andra länder, är vi rekordsämst på att få unga i jobb.
Ska vi försöka lösa problemet eller ska vi göra samma saker vi har gjort i decennier och som uppenbarligen inte fungerar? Vad kan vi lära av andra länder där ungdomsarbetslösheten inte alls är så hög?
Ska vi jämföra olika förslag med ungdomarnas faktiska verklighet eller med en önskad verklighet i den bästa av världar?
För ungdomar som aldrig fått chansen att visa vad de kan genom en anställning finns ingen a-kassa att lita till för sin försörjning. Vid vägs ände har man bara en utväg: att ansöka om försörjningsstöd.
Vilket inte är något man ska lastas eller skambeläggas för, det är just för detta som försörjningsstödet finns.
Men det måste ju också vara den verkligheten man jämför med när man diskuterar andra lösningar med syfte att bryta en arbetslöshet.
Kostnaderna för försörjningsstödet på Gotland har dragit iväg mot vad man räknat med i budget. Denna statistik har Åke Svensson visat upp ett antal gånger redan sedan den presenterades i fredags.
Vad är då det viktigaste? Att göra vad man kan för att bryta denna trend eller ge signalen till de som är berörda att nej, vi tänker inte försöka med några nya grepp, vi kör på som vi alltid har gjort.
Man vill satsa på utbildning för att göra fler anställningsbara säger majoriteten. Jättebra!
Men genom de introduktionsanställningar som diskuterades i regionfullmäktige får man både utbildning OCH ett riktigt jobb.
Varför inte satsa på bådadera?
Om den rödgröna majoriteten inte vill pröva denna möjlighet som SKL och Kommunal centralt är överens om, vilka andra verktyg har man då i sin låda, som är bättre?
Vad vill man göra för alla gotländska ungdomar som går arbetslösa?
Hur vill Åke Svensson med vänner bryta de kurvor han tycker är så viktiga att visa upp?