Hur varmt är Sibirien, egentligen?
Foto: Alexander Nemenov
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Tag fram en en jordglob, och betrakta detta enorma ödemarksområde som genomströmmas av tusentals kilometer långa floder!
Vid flodernas tillflöden, lika långt norrut som Danmark, ligger städer som Tjeljabinsk och miljonstaden Jekaterinburg, Omsk, Krasnojarsk och Bratsk vid floden Lena. Under sovjettiden var de flesta slutna militära städer. Numera växer de kraftigt med hjälp av oljepengar.
De flesta militära väderstationer stängdes år 1990, men det finns tillräckligt många kvar i funktion för att man skall kunna se hur temperaturen förändrats sedan det erkänt varma 1930-talet. Efter trettiotalet följde en kallperiod fram till sjuttiotalet, då klimatet igen började uppvärmas.
Medeltemperaturen i de sibiriska städerna är nuförtiden flera grader högre än på trettiotalet på grund av den ökade värmeutvecklingen från industri, uppvärmning och trafik. Medeltemperaturen i Bratsk ökade med tre grader på grund av en ny cellulosafabrik. Trots stadens sydliga läge är årsmedeltemperaturen noll grader, eller lägre än i norra Finland!
Norrut längs floden Lena, på samma breddgrad som Gävle, finns staden Jakutsk. Årsmedeltemperaturen är minus 8 grader, i januari är där -45 grader, i juli +30 grader. Temperaturstatistiken visar på en kraftig uppvärmning sedan 1930-talet.
Den som hade haft det tvivelaktiga nöjet att besöka Jakutsk på trettiotalet skulle inte ha funnit någon stad, utan en enorm "folkhögskola" bestående av fyrkantiga tätt sammanpackade trälådor så långt ögat kunde nå. Där bodde tiotals elever i varje låda. Från varje låda steg ett smalt kaminrör av plåt.
Varje morgon marscherade kolonnerna ut till skogsarbete i denna "belij Gulag" eller vita Gulagen. Den som inte överlevde dagens möda släpades ut på Lenas is eftersom det inte gick att begrava någon i den frusna marken. På våren skötte naturen begravningen.
Medellivstiden för varje intern var under ett år, därefter hamnade han på isen och ersattes med en färsk arbetare som hämtades från fabriker, universitet, kolhoser et cetera enligt kvotsystemet.
I dag bolmar röken från fabriker och värmepannor, bilarna stockar den livaktiga stadens centrum. Människorna gonar sig i varma bad, okända för den socialistiska slavarbetarklassen.
Men vad visar temperaturstatistiken för de fortfarande fungerande lantliga mätstationerna? Det finns en sådan längre norrut längs floden Lena, vid Dzardzan. Den visar att trettiotalet var varmare än nutiden. Vi gör en fiktiv resa därifrån rakt västerut och hittar lantliga stationer på Tajmyrhalvön, tre stationer på det Centralsibiriska Höglandet, Dikson vid floden Jenisejs utlopp, Salehad vid Ob, Sodankylä, Haparanda, Kiruna, Bodö i Norge och Akureyri på Island.
Samtliga dessa stationer visar att trettiotalets klimat var minst lika varmt som dagens klimat.