Var tog alla folktalarna vägen? Ja, det är en fråga som jag brukar fundera över och i synnerhet om jag bevistar något möte där det känns som rena orgierna i videokanoner, bildspel, dataanimationer och allt vad det heter. Numera finns det nästan inga talare som klarar sig utan denna moderna teknik, men ibland känns det som de trots alla hjälpmedel ändå inte lyckas entusiasmera åhörarna.
Nu ska man inte hemfalla åt den slitna klyschan "det var bättre förr", men just på talarområdet var det nog ibland så. Jag minns till exempel när jag förr som ombudsman i Centern hämtade riksdagsledamöter och andra medverkande vid flyget för skjuts till olika möten runtom på Gotland.
En del av dessa hade klottrat ner några punkter på en skrynklig lapp eller servett och kunde sedan fånga en fullsatt bygdegård under en hel timme med verkliga "brandtal". Det kallar jag folktalare!
Men var finns de nu? Vissa företeelser brukar gå runt i cirklar under ett antal år och vem vet, om några år kanske videokanonerna och all tekniken är på utgående och det talade ordet åter dominerar och fängslar.
Jag blir så trött på ordet certifiering. Trött därför att det blivit inflation i benämningen och det känns mer och mer som det bara är en tjusig rad med pärmar i företagens bokhyllor och sedan ett par sigilliknande märken på brevpapper och foldrar. Tag till exempel storföretaget Ragn-Sells, vars hemsida inleds med den här rubriken: "Välkommen till Sveriges främsta kompetensföretag inom återvinning och miljö." I texten på hemsidan kan man också läsa "att vara en del av kretsloppet är vår paroll".
Slutligen räknas alla certifieringar upp och det är då som de verkliga funderingarna infinner sig. Vad är dessa certifieringar värda, när ett företag kan agera som just Ragn-Sells gjort med bland annat lakvattnet vid sin anläggning i Roma? Fel kan naturligtvis alla göra, men det brukar också finnas certifieringar för egenkontroll. Ett tips till Ragn-Sells: Omarbeta texten på hemsidan, just nu känns den bara löjlig!
Debatten om de inplanterade rådjuren rullar på och antalet trafikolyckor där rådjur blivit påköra eller dödade ökar hela tiden. Nu finns de i den gotländska faunan vare sig vi vill det eller inte, men nog är det konstigt att en liten intressegrupp kan genomföra en inplantering som kan få stora framtida konsekvenser. Syftet kan ju bara varit att utöka jaktutbudet med ytterligare en art. Dessutom verkar det inte som rådjuren jagats speciellt mycket och anledningen har kanske varit att man vill låta stammen växa sig stark och uthållig.
Följderna av en stor rådjursstam blir många. Skador på skog, gröda och trädgårdar, men framförallt trafikolyckor, som i bästa fall slutar utan personskador, men med dyrbara plåtskador.
Hoppas att de entusiastiska jägarna tar sitt ansvar och genom jakt åtminstone håller nere rådjursstammen på en "rimlig" nivå. Vad som är rimligt i detta sammanhang beror naturligtvis på vilka särintresse man har.
Trevlig helg!