Hur har Sveriges barn det? Om det kan man få väldigt olika svar.
Å ena sidan har vi exempelvis psykiatriexperten David Eberhard, som relativt nyligen skapade internationell uppmärksamhet med boken "Hur barnen tog makten". Den handlar i breda drag om hur Sveriges föräldrar abdikerat från föräldrarollen. På sin hemsida beskriver Eberhard själv innehållet bland annat med:
"Hur barnen tog makten handlar om hur vi kommit att uppfostra barn. Om man ens får göra det. Hur kunde vi hamna i en situation där ordet uppfostran nästan blivit ett skällsord?
Samtidigt som vi inte får säga emot barnen så varnar vi dem för allt. Den överbeskyddande föräldern har kommit att bli idealet."
Eberhard har tidigare i andra sammanhang talat om hur curlade barn blir ömtåliga unga som är så ovana vid motgångar och vardaglig förtvivlan att de söker psykiatrisk hjälp när flickvännen gjort slut.
I en helt annan belysning hamnar de unga i Rädda Barnens undersökning Ung Röst, vars gotländska upplaga presenterades i går. Unga över hela riket har fått svara på en rad frågor om sina liv och det är väl meningen att vi ska bli skrämda..
David Eberhard framställer det som ett problem, även för barnen, när de får vara med och bestämma mer än de klarar av och mår bra av. Men Rädda Barnens undersökning handlar bland annat om just hur mycket inflytande barnen har och hur mycket de vill ha.
Ska man bli alarmerad av att 29 procent svara nej på frågan om de fått vara med och påverka i frågor som rör dem under det senaste året? (Bland 319 av barnen som går i 6:an, 8:an eller första året på gymnasiet.)
Tja, det beror ju verkligen på vad man själv har för värderingar.
Själv vet jag exempelvis inte riktigt vad jag ska göra med Rädda Barnens uppgift om att 92 procent av Gotlands unga under det senaste året någon gång eller flera gånger känt sig stressade över skolarbetet.
Menar Rädda Barnen att detta är ett problem? Jag tycker inte det. Jag är nog mer bekymrad över de andra åtta procenten.
Är det skrämmande att bara 47 procent har hört talas om barnkonventionen? Nja, att döma av de internationella kunskapsjämförande Pisaundersökningarna så har svenska skolelever värre kunskapsluckor än så. Jag tycker det är mer skrämmande att alltför många svenska elever har svårt att formulera sammanhängande meningar och kan för lite matematik.
Det finns verkligen frågor i Rädda Barnens undersökning som oroar rejält. Som att 23 procent av tjejerna har haft ätstörningar under det senaste året. Eller att 13 procent av tjejerna på nätet råkat ut för vuxna som velat tala om sex.
Men hur ska jag förhålla mig till att 51 procent känt sig ledsna eller nedstämda under en längre tid det senaste året, när 87 procent ändå ser ganska eller mycket positivt på sin framtid. All ledsenhet är kanske inte så skadlig. Är det inte verklig psykisk ohälsa som är ett mer överhängande problem, snarare än en icke sjuklig nedstämdhet som drabbar halva populationen?