Efter debatten som rasade mellan mig och Petra Östergren på dessa sidor kring feminismens syn på prostitution för två år sedan har jag gradvis allt mer kommit att inse de relevanta drag som finns i Östergrens kritik av radikalfeminismen.
Radikalfeminismens syn på jämställdhet kan nämligen motverka sitt eget syfte eftersom den bygger på en syn att män och kvinnor är två enhetliga grupper med delvis olika intressen och erfarenheter.
I stort sett uppnått jämlikhet
Inom radikalfeministiska politiska kretsar talar man gärna om kvinnopolitik eller kvinnofrågor, inte feminism. Detta anser jag vara problematiskt då kvinnopolitik och kvinnofrågor förutom att skapa "kvinnor" som en homogen grupp också för tankarna till en politik som endast går ut på att förändra gruppen kvinnors roller och positioner i samhället.
Att detta har varit det självklara fokus för kvinnorörelsen i en tid då kvinnor inte hade samma rättigheter och tillgång som män till utbildning, förvärvsarbete och så vidare ifrågasätter jag naturligtvis inte.
Men idag har kvinnorna (i alla fall i Sverige) i stort sett uppnått jämlikhet på dessa arenor med männen. Jag förnekar självklart inte förekomsten av diskriminering eller förtryck av kvinnor i dagens samhälle, men denna diskriminering grundar sig inte längre i kvinnors brist på formella, juridiska rättigheter.
Det jag menar är att vi nu måste rikta fokus även mot männens situation, hur påverkas män av de smala maskulinitetsideal som står till buds idag?
Maskulinitetsforskare som Michael Kimmel och R.W Connell menar att det är en smal balansgång om man ska framstå som en "riktig man", en balansgång där rädslan att bli betraktad som feminin kan leda till homofobi, misogyni, distansering från omvårdnad och känslor, våld mm.
Låser in män
Vi måste också inse att man som man eller kvinna också påverkas av andra maktstrukturer, såsom etnicitet, klass, ålder, sexualitet osv.
Jag menar också att allt genusförtryck grundar sig i ett genussystem, alltså de strukturer i samhället som skapar föreställningen om två kön som ständigt måste hållas isär genom uppdelningen av alla egenskaper, yrken, beteenden osv. i “manliga" eller "kvinnliga".
Om vi vill bryta detta system som låser in och förtrycker både kvinnor och män blir särorganisering (kanske till och med uteslutande av feministiska män i den feministiska kampen) och fokus endast på kvinnan och vad "det kvinnliga" kan tillföra i olika sammanhang som ofta sker inom radikalfeministiska kretsar mycket paradoxalt, då det endast reproducerar isärhållandet och essentialiseringen av kön som torde vara vad man vill bekämpa.
Ovanstående är också några av poängerna som många queerfeminister framför i sin kritik av radikalfeminismen. Det ligger dock en fara i att göra radikalfeminismen till den största fienden då det kan leda till att man helt slutar att kritisera genussystemet av rädsla att själv reproducera män och kvinnor som fasta kategorier.
Särskilt problematiskt blir det då man menar att radikalfeminismen är den enda och rådande feminismen inom det statliga jämställdhetsprojektet, då detta kan lätt leda till att jämställdhetsidealet och hela det feministiska projektet ifrågasätts istället för genussystemet.
Det är enligt min mening genussystemet som måste ifrågasättas om vi ska komma vidare i den feministiska kampen.