Att skicka naturbruksprogrammets elever till F-huset och lämna tomma lokaler på Lövsta - det framstår som så märkligt att jag har svårt att förstå hur man har tänkt. Eleverna ska alltså transportera sig till den döende cementkolossen i Visby, långt borta från de praktiska aspekterna av utbildningen. Där ska de försmäkta i kolossens omtalat usla atmosfär, i lokaler som man ska använda "så lite som möjligt" (enligt gymnasiechefen) - och detta skulle vara effektivt?
Det kan bara vara effektivt om man väljer att betrakta frågan i ett extremt smalt perspektiv. Om man väljer att bortse från utbildningens kvalitet och ändamålsenlighet. Om man även bortser från elevernas arbetsmiljö och, det utgår jag ifrån, deras önskemål. Ja, man måste bortse från i stort sett allt, utom en enda faktor.
Allting tyder på att man tillämpat ett snävt ekonomiskt och kortsiktigt perspektiv. Eller finns det också en mer långsiktig plan?
Gymnasiechefen Jan Holmqvist säger att undervisning kan ske i F-huset "i så små grupper som möjligt".
Ändå hänvisar han till att samläsning (med elever från andra program, får man anta) kan spara lärartimmar. Men innebär inte samläsning större klasser? I F-huset där man ska bedriva utbildning för "så små grupper som möjligt".
De utbildningar som bedrivs vid Lövsta borde behövas på Gotland, där lantbruket är en så viktig näring. Och då borde utbildningen naturligtvis bedrivas i den miljö som man skapat för dem.
Om Region Gotland anser att utbildningen är för dyra för att bedrivas i den formen, då får man argumentera för att avskaffa dem.
Är lokaliseringen till F-huset det första steget i en sådan process? En avveckling, men via en smygväg?
Lockelsen i en naturbruksutbildning i betongen kommer naturligtvis att om inte försvinna så åtminstone minska kraftigt. Och det kan ju vara första steget i en process där utbildningen, på grund av minskat söktryck, tynar bort i F-husets ogästvänliga mylla.