Just nu händer det inte mycket i det politiska Sverige. De flesta riksdagsledamöter, statsråden och ministrarna är på semester. Liggande på en solstol eller i en hängmatta med en pocket och pillar naveln.
Precis som de flesta andra människor också gör just nu. Det har de all rätt att göra därför att vanligt folk är inte märkvärdigare än att de tar semester. Den ljuva tiden på året, sommar och semester.
Förhoppningsvis hinner man varva ner och börja koppla av, umgås med familj och vänner, bada, sola och göra nåt man annars inte hinner. Men så har det inte alltid varit och så är det inte för alla ens idag, i modernt 2000-tal.
Mot allmänna rösträtten
Statsministern sade tidigare i år i sitt Almedalstal att vi ska minnas vår stolta historia. Han tog upp införandet av allmän rösträtt 1921 som ett exempel.
Det ironiska var bara att det var hans parti som var och hade varit emot det sedan 1904. Likadant var det med fyra veckors semester. Det sa man också nej till 1963. Listan på saker Moderaterna motsatt sig kan göras lång.
Upp på 70-talet var man emot fri abort, på 1990-talet emot homosexuellt partnerskap och erkännandet av dessa personers rättigheter och nu på 00-talet emot höjd A-kassa, upprustning av offentlig sektor och höjd sjukersättning. När ska nejsägandet nå sitt slut?
Arbetarparti?
Jag har också tänkt på en till sak, deras namn. ”Nya Moderaterna”. Hur länge kan man kalla sig ny egentligen? Efter sju år?
Kan man överhuvudtaget kalla sig ”nya” om man är så konservativ och så emot de förslag som i en framtid alltid har visat sig göra skillnad för folk, oftast till det bättre?
Kan ett parti kalla sig ”arbetarparti” när man i regeringsställning inte gör något åt att arbetslösheten ökar? Kan en gris gnägga? Frågorna är så många, svaren så få.
Men varför säger då Reinfeldt något som hans eget parti var emot? Vissa skulle nog säga att det är desperation efter väljare, andra skulle bara kalla det inkonsekvent. För mig är det båda. Det är rätt osmart att dra upp och försöka vinna ära på något man var emot, det förstår vem som helst.
De som är insatta vet att det råder näst intill kaos på det moderata partikansliet. Alla de stora ”rävarna” har övergett statsministern. De är med andra ord desperata, inte minst särskilt nu efter att Socialdemokraterna utnämnde den gamle veteranen Jan Larsson till valgeneral.
Tidigare i somras presenterades en massiv och omfattande opinionsundersökning med klassiska stapeldiagram om vad väljarna tyckte i en rad sakfrågor och om vilken regering de tror skulle kunna sköta landet bäst.
Förtroende
Av uppemot tio frågor var det bara ekonomin den nuvarande regeringen hade större förtroende i.
Vad gällde siffrorna så kommenterade den moderata partisekreteraren Kent Persson att mellan valen granskas mest regeringen. Det är vid val alla partier granskas och det är på valdagen allt avgörs.
Ja, vilken väljare visste inte redan det? Men som det ser ut nu så blir det varken en allians eller en enda borgare kvar i regeringen. Det skulle vara trevligt.