Det kom en inbjudan till demonstration med posten. Eller en manifestation 20 år efteråt. Samling på Norrmalmstorg i Stockholm på måndag, till minne av demonstrationerna för Baltikums frihet. Under 79 måndagar 1990 och 1991 samlades tusentals människor just på Norrmalmstorg.
Några måndagar var jag faktiskt där själv. Under 1991 flyttade jag upp till Stockholm från Lund. Ett Lund där man också demonstrerade för Baltikums frihet. Liksom i många andra orter runt om i Sverige.
Det var framför allt de borgerliga som engagerade sig för Estland, Lettland och Litauen, även om det fanns de som inte uppfattade det som realistiskt, viktigt eller glamoröst. Ja det fanns till och med de som framhöll att yttersta vänstern åtminstone hade vett att engagera sig för exotiska, soliga, sexiga Kuba. Borgerligheten? Baltikum! Bah! Tråkigt.
Ändå var engagemanget stort. Snart visade det sig också att Baltikums frihet inte alls var en orealistisk dröm. Jag vet inte hur stor betydelse demonstrationerna i Sverige hade, men jag hoppas att det åtminstone på marginalen bidrog till att de baltiska staterna kunde slita sig lös ur Sovjetunionens sammanbrott under former som kostade betydligt färre liv än man på förhand hade anledning att frukta.
Så hur är det i dag, 20 år senare? De baltiska staterna är en del av den europeiska gemenskapen och sedan flera år medlemmar av exempelvis EU och Nato. Estland är till och med hunnit med i eurosamarbetet, även om man kanske inte jublar över det just nu.
Givetvis har det utvecklats många relationer mellan Sverige och Baltikum, både personliga och affärsmässiga. Men ändå kan jag inte låta bli att känna att drömmarna om en syskonrelation med folken på andra sidan Östersjön fortfarande är oförlösta.
Ta Gotland till exempel, beläget mellan Baltikum och det svenska fastlandet. Ändå är de flesta av oss resolut vända mot väst. Och Baltikum känns inte så nära eller till och med närvarande som det borde göra.
Vi känner exempelvis till (många av oss) de ledande politiska företrädarna för Danmark och Norge.
Men vad heter premiärministern i Estland? Andrus Ansip. I Lettland? Valdis Dombrovskis. I Litauen? Andrius Kubilius.
Hur många klarar det utan att titta i facit? Inte jag heller, det ska medges.
Bristen på kommunikationer är ett högst påtagligt fysiskt hinder för tätare relationer mellan Gotland och Baltikum. Det är som om det fortfarande gick en järnridå öster om Gotland. Den går att ta sig förbi, men bara om man lurar den genom att först färdas i andra riktningen.
Jag hoppas det blir ändring på det. Men jag måste ju också konstatera att den som har väntat på det, har väntat i 20 år.