De olympiska spelen är över och jag tvingas att konstatera att halvt om halvt mot min vilja har jag undan för undan dragits allt längre in i idrottens dramatik. Friidrotten förblir huvudnumret, men plötsligt upptäcker jag att jag börjat bry mig om utgången i sporter som jag i vanliga fall inte skulle ägna ens ett förstrött intresse.
För Sverige har spelen inte varit någon jättesuccé idrottsligt, även om 37:e plats i medaljligan var betydligt bättre än i Peking 2008. Vad kan vi göra åt det? Vem ska göra det?
Storbritannien har verkligen lyckats som arrangörsland, ända från den fantastiska invigningsceremonin till söndags avslutning. Dessutom har Storbritanniens idrottare varit oerhört framgångsrika. Enbart USA och Kina har erövrat fler medaljer.
Storbritanniens idrottsliga OS-framgång är bland annat ett resultat av en målmedveten politisk och ekonomisk satsning på elitidrotten med OS-medaljer som ett uttryckligt mål. Är ett motsvarande program vad Sverige nu behöver?
Är verkligen kvoten av OS-medaljer ett bra mått på ett framgångrikt eller anständigt samhälle? Östtysklands atleter var extremt framgångsrika, men hormoner och steroider sprutade ur deras öron. Före Sverige i London-OS medaljliga är inte bara Kina. Kazakstan tog sju guld. Kuba fem. Nordkorea fyra. Vitryssland tre (och fem silver och fem brons). Men det är väl bara två guld nu, sedan gårdagens avslöjande av att Vitrysslands segrande kulstöterska var... gissa vad... dopad.
Idrottsliga framgångar kan användas för att föda ett nationellt självhävdelsebehov eller för att glorifiera regimen. Och som britterna demonstrerat är det inte en gren bara för korrupta och/eller despotiska regimer. Även anständiga demokratiska regimer kan spela det spelet. Men bör de göra det? Är det inte uppenbart en sjuk prioritering när elitidrottssatsningar får svälla över alla bräddar?
Elitidrott är engagerande och visst går det att känna stor glädje över Sveriges idrottsliga framgångar utan att för den skull önska att ännu större framgångar inom elitidrott ska bli en viktig politisk prioritet.
Idrott är i sig en viktig beståndsdel i ett friskare och gladare samhälle, men omfattande politiskt och ekonomiskt stöd till elitidrotten tror jag missar målet, om målet är folkhälsa. Och om målet inte är folkhälsa, vad är målet då?