LEDARE
Kan vi gissa på att det inom kort kommer kommentarer från majoriteten om en splittrad borgerlig allians på ön? Efter valnederlaget upplöstes alliansen av naturliga skäl, det finns inte mycket praktisk vits med att gå samman i en allians i opposition. Ju närmare valet vi kommer så kommer det också helt säkert besked om Allians för Gotland tänker gå till val tillsammans eller var för sig.
Men när nu en skoldebatt har blåst upp efter att två moderata politiker upptäckt att stora delar av Solklintsskolan står tomma blir det också tydligt att det finns stora skiljelinjer mellan de borgerliga partierna. Moderaternas lösning på de tomma lokalerna som kostar mycket pengar är lika enkel som drastisk: lägg ner skolan.
Att man då skulle få en dubbelt så stor lokal som står tom och kostar pengar är bara en konsekvens. En annan är att man effektivt stryper utvecklingen av allt det engagemang som skapats för att fylla skolorna, om inte till brädden så i alla fall över den kant som utgör risken för utarmning.
Gotland sticker fortfarande ut som en plats där människor i hög utsträckning bor på landsbygden. Det bor fortfarande fler utanför Visby än i Visby.
En knäckfråga är om vi tycker det är något att värna eller om vi ska låta samhället hjälpa folk på traven att styra sina flyttlass mot ”stan”.
Skolor ska finnas för att erbjuda god utbildning och kvaliteten i undervisningen går först. Skolorganisationen måste också självklart inrymmas i den budget som regionfullmäktige anvisat. Det är inte så enkelt som att säga att alla skolor ska behållas till varje pris. Självklart inte.
Den stora och omvälvande översynen av den gotländska skolan som gjordes hösten 2011 resulterade i Gotlandsupproret. Politikerna lyssnade och vägde argument och behov mot varandra för att landa i ett beslut i februari 2012. Ett och ett halvt år har gått sedan dess. En ny översyn är kanske inte det primära behovet för gotländsk skola.
Det man skulle önska syntes mer i debatten och dialogen från våra politiker är hur det går med det arbete som skulle ta vid när väl beslutet var fattat. För beslutet skulle inte vara en punkt utan också en början på ett arbete och en dialog för att stärka de skolor som har vikande elevantal, marknadsföringen av dessa skolors fördelar och innehåll skulle bli bättre. Det finns ju även skolor där det är trångt och där det också behövs lösningar.
Det sades att man skulle jobba på de utmaningar som definitivt finns, men utan hotet om nedläggning vilande över sig. För som moderate skolpolitikern, Simon Härenstam, då sa: ”Det är viktigt att gå ut med vilka skolor vi är överens om. De här skolorna behöver inte vara oroliga inför kommande beslut”.
Att kasta in en ny osäkerhetsfackla när inte ens två år har gått sedan dessa ord uttalades måste ses som anmärkningsvärt.