Dilma Rousseff är president i Brasilien. Nej, det är inte hon på bilden, det är en anonym och förtvivlad supporter som inte försöker dölja sina känslor inför den match som Brasiliens landslag förlorade mot Tyskland natten till i går, under förnedrande former (1–7).
Dilma Rousseff har fler skäl än fotboll att vara bedrövad. Den 5 oktober sker ett presidentval där hon kan försvara sin titel. Inför och i samband med fotbolls-VM har hon dock fått utstå en hel del kritik. Dels för alla de resurser (12 miljarder dollar, enligt uppgift) som Brasilien satsat på VM och dess arenor. Pengar som kanske kunde ha använts bättre. Dels för att hon limmat för mycket på det (tidigare?) så populära fotbollslandslaget, för att deras glans skulle gnugga av sig på henne.
Hör idrott och politik ihop? Absolut! Det blir så när värdskapet för de största mästerskapen används i självförhärligande syften. Betänk exempelvis vinter-OS i Ryssland (Sotji) och sommar-OS i Peking.
Det blir så när nationella regeringar storsatsar på elitidrott och på att tillfredställa det nationella hävdelsebehovet. Det gäller inte bara världens despoter, eller de relativt färska demokratierna. Storbritannien satsade 9,3 miljarder pund på sommar-OS i London 2012. Regeringen hade dessutom satsat 40 miljoner pund extra per år på elitidrott inför OS. Och framgångarna blev så stora att elitidrotten fick samma frikostiga tilldelning även efter OS-året.
Men det har sina risker också, när politiken försöker använda sig av idrotten. Hur står det till med den nationella självkänslan i Brasilien nu, när tidigare så hängivna fotbollssupportrar har bränt sina matchtröjor? Hur står det till med Brasiliens president? TT skriver om stämningen efter fotbollsmatchen i Belo Horizonte att en "del av massan skrek obsceniteter mot president Dilma Rousseff".
Även i Sverige finns det band mellan politik och idrott. Men tack och lov på en mer sansad nivå. För överblickbar framtid tror jag att det vore ett stort misstag av Sverige att exempelvis ansöka om att arrangera OS.