Hövding talar med luddig tunga
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
- Det visar att jag inte hade fel i sak.
Att Marianne Samuelsson fattade rätt beslut har jag tyckt hela tiden. Och själva beslutet var heller inte anledningen till att hon tvingades gå.
Det var hennes bevekelsegrunder för beslutet som var orsaken till fallet. Och att en av hennes medarbetare såg till att bevara dessa skäl för samtid och eftervärld. Hon sade rent ut att näringslivshöjdare och andra prominenta personer ska särbehandlas.
När inspelningen blev offentlig så tog hon inte ens tillbaka detta uttalande. Hon stod kvar med foten i klaveret.
Gotlands nya landshövding Cecilia Schelin Seidegård har svåra uppgifter framöver. Hon måste skapa förutsättningar för försoning inom länsstyrelsen, där personalen lyckades göra sig av med den senaste landshövdingen. Samtidigt måste hon bygga en förtroendefull relation mellan länsstyrelsen och övriga Gotland, ett projekt som kan bidra till nya spänningar inom länsstyrelsen. Vidare måste länsstyrelsen i sina beslut göra rimliga avvägningar mellan motstridiga intressen - avvägningar mellan näringslivets och privatpersoners intressen och behov, ofta ställda mot natur- och kulturmiljöer som kan vara värda att bevara.
I en intervju i senaste numret av Gotlands Näringsliv (delades ut med GA i går) så skickar landshövdingen ut alla de viktiga signalerna. För näringslivet. För naturen. För kulturmiljöer. Allt är viktigt. Och det är ju sant. Men än så länge vet vi ingenting om vad det betyder i praktiken.
En grupp är det dock riskfritt att konfrontera, anser landshövdingen:
- Jag är medievan och har fått ta en hel del kritik i min karriär. Men jag har märkt av ett ännu större medialt drev på Gotland än på andra håll. Det kan göra att folk inte vågar. Företagare och entreprenörer blir rädda för att misslyckas helt enkelt.
Själv är jag också ganska medievan, men inte har jag märkt att Gotlands tidningar och radio skulle vara råare sällar än kollegerna på fastlandet. Och det är ett objektivt faktum att positiva artiklar klart överväger de negativa. Särskilt, vågar jag påstå, när det rör näringslivet. Men det är klart att det är en unik situation att det finns två tidningar och radio som kan ägna hela sin uppmärksamhet åt en kommun.
Jag har ändå full förståelse för Cecilia Schelin Seidegårds kritiska omdöme. Medier och journalister får som grupp generellt dåliga resultat i förtroendemätningar. "Medierna" är en tacksam måltavla. Jag hoppas bara hon inte tror för mycket på det hon säger och glömmer bort verkliga problem.