LEDARE
Har man det minsta inlevelseförmåga kan man tänka sig det helsike det måste innebära att leva i en fast övertygelse om att alla myndigheter och medier gjort gemensam sak med målet att förgöra ens tillvaro.
Det är inte konstigt att denna upplevelse föder en desperation och ett djupt liggande hat. För oss utomstående är det på flera sätt omöjligt att förstå hur man kan vara så övertygad om att hela samhället gaddat ihop sig i en perifer fråga där ingen har någon vinning att hämta. Men om vi lämnar den aspekten och bara försöker tänka oss in i att uppleva detta som en högst närvarande sanning.
Klart som fanken att man skulle slåss med allt man hade för att bevisa komplotten.
Men eftersom det är just orimligt att alla myndighetsutövare och hela rättssystemet har gjort gemensam sak för att sätta dit en enskild person och företagare är det också viktigt att samhället agerar när desperationen övergår i trakasserier och rena hot. Både för personen i frågas egen skull och för dem hen utsätter.
Det blir olidligt för politiker, tjänstemän, journalister eller vilka det nu är som är föremål för hatet, att tvingas parera mellan hundratals telefonsamtal som aldrig tar slut, mejl som innehåller såna vidrigheter att det är omöjligt att bara låta dem passera.
Det är helt enkelt inte okej.
Trots det, är det en verklighet som bland andra landshövdingen Cecilia Schelin Seidegård fått leva med ett bra tag. Landshövdingen är ingen lättstött person så vitt jag kan bedöma av det lilla jag känner henne. Men nånstans går en gräns och det är inte bara hon som är föremål för uppmärksamheten utan även hennes personal för vilken hon är ansvarig.
Så när det till slut kom ett mejl som passerade alla gränser för vad en tjänsteman får tåla, gjorde hon en polisanmälan.
Bevis fanns i form av mejlet med tydlig avsändare. Avsändaren skäms inte för sig utan står för sina ord. Det finns många vittnen som kan stärka bilden av att det inte handlar om nån tillfällig känsloyttring utan återkommande och regelmässiga trakasserier.
Personen är dessutom tidigare dömd till fängelse för just hot mot tjänsteman (plus ofredande, och olaga hot).
Ändå väljer åklagaren att lägga ner förundersökningen. Det saknas bevis menar han.
Om inte allt detta räcker, ens för att väcka åtal, då är frågan: vad krävs?
Samtidigt. Om vi ställer oss själva i personens skor. Försöker känna oss in i en värld där vi är säkra på att hela samhällsapparaten vill oss ont. Hur skulle vi då tolka åklagarens beslut?
Förmodligen som ett erkännande. Det är okej att uttrycka en vilja att folk ska slaktas som djur. Det får man faktiskt tåla.
Min världsbild är sann, kampen kan fortsätta.