Hur mycket ska man tåla?
Som offentlig person, myndighetsföreträdare, politiker eller bara vanlig ”kändis”.
De flesta som har nån form av offentlig roll är luttrade och tål det mesta. Men det finns en gräns som är klar och tydlig, när ”kritik” övergår i trakasserier och rena hot. Dessa fall ska polisanmälas.
Att så få fall leder till åtal och fällande dom sägs bland annat bero på att de är svåra att bevisa. Ofta är hoten anonyma och ännu oftare är förklaringen att ”man inte menade bokstavligt” att man ville skära halsen av någon, den bomb man talade om att man tänkte placera på ett kontor var mer bildligt talat.
Som lekman tycker man att det tvärtom är superenkelt. I alla fall när hoten är skickade med en tydlig avsändare och budskapet är glasklart. Det spelar ingen roll att man i efterhand säger att man inte menade det.
Hotet är redan uttalat, brottet begånget. Gärningsmannen identifierad.
Case closed. Kan man tycka.
Hot är aldrig okej. Det går inte att gradera vilka sorters hot som ska tas på allvar och vilka som ska värderas lägre.
Men det finns ett särskilt allvar när demokratins företrädare hotas.
Om givna fall inte ens utreds skickar det signaler till förövarna att brottet inte är så allvarligt. Det gäller oavsett om det är en privatperson eller offentlig person som är föremål för hotet.
Hot som det som landshövdingen nu har polisanmält prioriteras inte säger polisen.
Det är både lätt och svårt att förstå. Självklart finns det akuta ärenden som av olika skäl är viktigare att prioritera. Samtidigt borde det polisiärt vara väldigt enkelt att utreda en anmälan där gärningsmannen är given. Sen är det ju upp till åklagare att besluta om eventuellt åtal.
Just med vetskap att dessa anmälningar inte prioriteras av polisen väntar man tills det kommer något som går utöver ”det vanliga” innan man anmäler. För att visa att det handlar om trakasserier krävs också nån form av dokumentation av upprepade incidenter.
Om de som är satta att ansvara för våra demokratiska system inte skyddas från hot och trakasserier riskerar vi att bygga upp en demokrati som är omgärdad av höga hinder. Avstånd skapas mellan medborgare och makt och vår historiska öppenhet riskerar att brytas ner.
Om hoten inte leder till några konsekvenser riskerar vi också att myndigheterna ser till att skydda sig på annat sätt. Genom lagar och regelverk som gör det svårare för medborgarna att nå fram. Insyn och transparens försvåras och demokratin försvagas.
Det känns rimligare att skydda myndigheterna från gärningsmännen än från medborgarna.