För varje år blir jag mer och mer imponerad av Medeltidsveckan. Visst har den stora kommersiella inslag – och absolut ingenting ont om dem – med framför allt bärs veckan av idealitet, engagemang och en stor och inkluderande generositet. Det är en verklig begivenhet som skapas med en bråkdel av de resurser som exempelvis Almedalsveckans arrangörer och besökare har tillgång till.
För övrigt verkar dessa veckor ha VÄLDIGT olika publik. En mig närstående fastlänning berättade hur han inte kan ta sig fram under Almedalsveckan utan att stöta på olika bekanta med bara några stegs mellanrum. Men efter två dagar på Medeltidsveckan hade han inte stött på ett enda bekant ansikte.
Själv har jag bevistat bland annat invigningsfesten på Strandpromenaden, där framför allt Koenix imponerade som ett tajt och idogt tutande medeltidsband. Att jag råkade sätta mig i ett tuggummi som jag sedan överförde till min soffa i vardagsrummet – ja, det är sådana smällar man får ta.