Jag har följt Wera Svenssons tyckanden om löner rätt länge nu och nu även Malin Dahlströms i onsdagens Folkblad.
Lönekraven är en kamp mot reallönesänkningar i första hand och en standardhöjning i andra hand. Problemet idag är att vi har en delvis skenande lönestegring av främst de högavlönade som ständigt vill ha mer, mer, mer. De blir aldrig nöjda med enbart Volvo, vovve och villa, utan vill ha minst tre av allt, gärna också i Nice.
Alla vill bli jämförda med jämbördiga grupper och alla vill ha minst lika mycket som den högst avlönade. Allt medan en stor grupp är lågavlönad och på ett heltidsjobb tjänar under 20 000 kronor i månaden.
Själv hade jag 18 500 kronor i månadslön när jag slutade på Posten för nio år sedan. Ett jobb utan större krav på utbildning. Jag antar att de tjänar lite mer idag fast ingångslönerna ligger nog betydligt lägre.
På Försäkringskassan år 2006 var kravet minst högskola och där var inte lönen mycket bättre, 19 500 kronor i ingångslön. Idag jobbar jag i handeln och där är ingångslönen 18 000 kronor oavsett hur mycket skola du har innan.
Så jag blir lite brydd när 27 000 kronor sägs vara en låg lön. Jag blev lika brydd i helgen när en bekant ansåg sig som lågavlönad med 30 000 kronor i månadslön. Det är löner jag bara kan drömma om. Visst ska skolor betala sig, men vem ska betala och på vems bekostnad?
Förhandlingar
Samtidigt är det svårt att lägga all skuld på facket för att det blivit så snett som det blivit med löner. Löneförhandlingar är just förhandlingar. Så länge jag var med i periferin av förhandlingar så var fackets krav alltid i kronor, just för att jämna ut skillnader. Medan arbetsgivarna nästan alltid krävde procentpåslag och gärna extra påslag till dem som var "duktiga" utan att kunna precisera hur. Så länge man inte var överens blev det heller inga lönepåslag och därför fick facket ofta gå med på en del kronpåslag och en del procentsats.
Den som har haft mest ansvar för löneglidningarna och den delvis hejdlöst accelererande lönestegringen hos vissa grupper är arbetsgivarna. Delvis beroende på att det varit brist på utbildade inom vissa yrken och dels för att arbetsgivarna hårt drivit individuell lönesättning. Vilket har gjort att de som kan tala för sig, inte säkert för att de är duktigare, har fått mer i löneökning än de tysta.
Kanske är det dags för ett enat LO nu, ett stort fack istället för de olika förbunden? Dels för att slippa gränsdragningar och tjafs mellan olika fack och dels för att det kanske är enda vägen att jämna ut löneskillnaderna mellan olika LO-grupper. Akademiker och andra högavlönade, vars löner redan har skenat iväg mot 50 000 kronor eller mer, är nog räddningslöst förlorade.
Det har jag förstått av det svala intresse från kommunpolitiker av alla färger på Gotland när jag tagit upp det till debatt. Det finns liten politisk vilja att stämma i den bäcken. De få kommentarer jag fått är att det krävs höga löner för att få "duktigt" folk. Undrar hur "duktiga" de är när kommunen trots det går back år efter år.