Höga brösttoner hos (s)-facket
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det tycker jag är ett klart misslyckande och pekar på fackföreningarnas oförmåga och ovilja att skapa bra löner för alla. Men det är klart, arbetsgivaren och förhandlingsparten när det gäller hemtjänstpersonalen är landets kommuner, vilka också ofta har socialdemokratisk dominans. Eftersom fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska partiet lever i symbios, blir naturligtvis förhandlingsläget svårbemästrat. Men 16 000 kronor i medellön för ett av våra viktigaste arbete, det är långt ifrån en fjäder i hatten för facket.
Jag kan historien och har själv förfäder som jobbade hårt som agitatorer för bättre arbetsvillkor i de nordvästskånska kolgruvorna. Är man dessutom som jag uppvuxen i Sörmland har man sedan barndomen hört berättas om statarsystemet och de hårda levnadsvillkoren för de anställda på de sörmländska godsen. Därför är jag den första att skriva under på fackföreningsrörelsens betydelse för att skapa anständiga löner och arbetsvillkor.
Däremot har det på resans gång gått snett någonstans inom den svenska fackföreningsrörelsen. Trots en uttalad strävan efter bättre löner och villkor för alla, så ökar istället hela tiden spännvidden mellan de lägsta och högsta lönerna och även skillnaden i arbetsvillkor på arbetsmarknaden. Facket borde därför tona ner det höga tonläget som man har om sin egen förträfflighet och istället med kraft arbeta för att de eftersatta yrkesgrupperna når upp till anständiga löner.
Det kommer då också automatiskt att höja statusen och underlätta rekryteringen till dessa jobb. För jag tror inte att det finns några fackliga ombudsmän som är beredda att arbeta för de löner som de anställda inom hemtjänsten har. De kräver nog minst det dubbla!