Hög tid för en tillnyktrad föräldraroll
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Ja, det är inte helt enkelt. Kanske är det inte så märkligt att många föräldrar helt enkelt ger upp när deras barn ställer till det för sig på kvällskvisten. Man avsäger sig så mycket ansvar som möjligt. Kriminalchef Magnus Frank menade i GA igår att det ofta händer att föräldrarna ber polisen komma hem med de syndande barnen, eftersom de själva druckit. Man kan förvisso invända att det är orimligt att kräva av föräldrar att de inte ska kunna dricka två glas vin till maten bara för att de har ungdomar som är ute och roar sig. Därmed inte sagt att tonårsfyllor är en acceptabel del av det sociala livet för minderåriga, eller att ett måttligt fredagsrus är ett godtagbart svepskäl att lämpa över ansvaret på ordningsmakten. Det yttersta ansvaret för barnen bör alltid, om inte grava missförhållanden föreligger, ligga på föräldrarna. Inte på stat eller kommun.
Därför är det sorgligt att läsa om att intresset bland föräldrar att nattvandra i Visby är så skralt. Nattvandrande föräldrar har bevisligen en lugnande effekt på vargtimmens gatubild. Det kan vara lättare att be grannens mamma om hjälp än den bistre polismannen med saftblandare på biltaket. Och nattvandringen ger dessutom föräldrarna en mera verklig bild av hur barnens liv ser ut, än den som ungdomar själva i första hand väljer att kommunicera.
Det kanske inte alltid är uppmuntrande information, men säkert välgörande när det är dags att formulera regler och sätta gränser. Att vara tonårsförälder kan vara en rätt slitsam historia, det kan de flesta som prövat intyga. Men att det inte alltid är kul spelar mindre roll; det är ett jobb man tagit på sig. Och ett jobb man förväntas utföra.
Det civila samhället har alltid kännetecknats av en kritisk massa engagerade individer som tar på sig ett större ansvar än vad vi vanliga dödliga orkar med. I viss mån kompenserar detta engagemang för att vi andra är passiva. Nattvandrande föräldrar, föreningsmänniskor och företrädare för andra icke-statliga organisationer - t.ex. religiösa samfund - hör ofta till kategorin eldsjälar. Men andelen eldsjälar och soffpotatisar tycks till stor del bero på vad man har för politisk tradition. Ju mer stat, desto mindre frivilligt engagemang. Vi köper gärna en lott för att stödja den lokala fotbollsklubben, men anser ändå att det ytterst är samhällets fel när unga människor misshandlas- eller misshandlar- varandra på stan.
I vissa fall räcker människor inte till som föräldrar. I ett sådant läge måste förstås staten gripa in. Men i de allra flesta fall skulle man komma långt med lite individuellt engagemang. Det kanske är dags för de vuxna, inte bara deras barn, att nyktra till.